Foton

Jag sitter och ser på gamla foton. Mitt ansikte är vackrare. Inte bara för att jag var yngre då. Men för att mitt ansikte var mer levande, mer avslappnat. Lägger även märke till att de kilon jag hade då faktiskt klädde mig.

Jag ser även på ett foto som är taget i år där jag är på besök hos en släkting - utan min man.
Jag skrattar, skojar och ser lycklig ut. Det nästan strålar om mig.
Det gör mig ledsen när jag inser att jag bara är avslappnad och glad utan min man.
När jag ser mig i spegeln idag, ser jag en trött kvinna. Sliten och blek, med ringar under ögonen.
Min rygg och nacke värker av spänningar. Jag ser inte alls så glad ut som på fotona.
Istället för att vara avslappnad känner jag en inre oro i hela bröstet. Tanken på att vi snart har helg gör mig inte glad. Jag vet att han kommer att ge mig skulden till att helgen är dålig. Mitt beteende mot honom gör hon bitter och förstör hela hans helg. Vilket förstör min helg. Samt barnens helg.
Fast han inser inte att det är hans eget beteende som förstör allt.
Andra har hört hans kommentarer till mig och tycker att hans sätt är omöjligt.
Jag lever med dessa kommentarer nästan varje dag.
Är så trött på dem. Är trött på honom.
Men klarar inte av att öppna munnen och säga det.

Trött

"Jag är inte den jag vill vara
och jag vill inte vara den jag är"

Han förstår inte vem jag egentligen är.
Han vill inte veta vem jag egentligen är.
Jag är inte den jag är. Jag är en annan.
En annan vill han inte ha.

Jag vill inte leva som den jag är, för det är inte jag.

Tröttheten och hopplösheten tar över min kropp.
Kraften lämnar mig.
Jag orkar inte bli den jag vill vara.

Jag vill lägga mig ner, blunda, somna....

Sova och glömma.
Försvinna.

Jag är så trött.
Trött på mig.
Trött på allt.
Trött.

Hört

...jag vet allt som finns att veta
Om en människas ånger
Om allt man borde men inte gjort
Jag har lovat bot och bättring
Oräkneliga gånger
Men även för mig själv så blir det bara ord
Och nu ligger jag här och stirrar i taket
Jag ser samma gamla svartvita film
En handlingsförlamad människa
Står så plågsamt naken
På en perrong där tågen far förbi
Så många timmar kvar än ...

Hört ur:
Så härlig är Jorden
Eva Dahlgren

Att prata

Han kommer hem sent från jobbet. Trött och lite distanserad till mig.
Jag värmer upp maten, som han äter framför tv:n.
Under tiden frågar jag honom om morgondagens firmamiddag.
Vad äter ni, vem kommer och vem fixar maten? Vill du äta hemma sen?
Han svarar och äter vidare.
Sen berättar jag om dagens tandläkarbesök med ett av barnen.
Tandställning innan jul.
Undrar om han hade haft samma problem med överkäken som barnet.
Inget svar.
Jag lämnar honom ensam en stund, lägger barnen och sätter mig sen i andra soffan.

Hans fråga:
"Jaha, ska vi sitta här och titta på tv i varsin soffa nu och inte prata med varann idag heller?"

Min tanke:
Men herregud, jag pratade ju med dig nyss!
Varför ska jag alltid säga något. Prata själv! Berätta! Lyssna! SVARA när jag ställer en enkel fråga.
Men istället håller han käften för att sen anklaga MIG för att inte säga något.

Hans påstående:
"Bara med andra kan du prata"

Min tanke:
Ja, för andra människor är vänliga. Ler mot mig. Lyssnar. Konverserar. Bryr sig. Intresserar sig och SVARAR när man ställer en enkel fråga.

Jag vet inte vad jag ska prata med honom om.
Säger jag inget är det fel.
Säger jag något är det också fel och framför allt ointressant i hans öron.

För ett par år sen tyckte jag att det var bra att kunna sitta i en bil i flera timmar utan att känna sig tvungen att prata med varann.
Idag vet jag att vi inte sade något för att vi inte hade något att prata om. Och det känns inte bra längre.

Bättre?

Vi har inte bråkat på länge nu.
Det var länge sen vi hade två lugna helger i rad.
Jag känner mig förvirrad och avslappnad samtidigt.
För jag är mycket väl medveten om att det vilken dag som helst kan vända.
Fast jag vill inte gräla. Vill inte att han tiger och är arg.
Jag vill att det ska vara lugnt, som nu.

Kanske han har förstått nu, kanske han accepterat, att även jag vill ägna mig åt saker han inte kan förstå.
Kanske han inser att han inte behöver förstå, bara acceptera att jag mår bättre när han inte blandar sig i vad jag gör, att han mår bättre av det han med. Att jag är mer avslappnad utan hans kommentarer och svartsjuka.

Även jag har börjat inse vad JAG har gjort för fel. Eller saker jag inte gjort eller sagt, som egentligen borde ha sagts.
Alla gör vi fel, även jag. Jag är inte alltid heller lätt att leva med.

Ett av barnen kom och kramade om mig och sade:
"Jag är så glad att ni älskar varann igen"
Jag log tillbaka. Men jag tänkte...älskar?

Jag har inga fjärilar i magen - men har man det efter en massa år?
Om han inte tränger in mig i ett hörn, känner jag att det är det rätta att stanna nu. Just NU. Jag lever idag och planerar inte vad som är nästa år.
Men just nu stannar jag.

Jag tänker mer i jag-form. Tänker mer på mig. Gör det jag mår bra av. Planerar saker som JAG vill göra.
Mår jag bra, mår han bra, mår vi bra.
Eller bättre iallafall.

Men stäng inte in mig i den gyllene buren igen, då flyger jag och kommer aldrig tillbaka!

Egentligen

Egentligen är allt bra.
Egentligen.
Vad betyder egentligen egentligen?

Jag tänker efter. Jag känner efter.
Egentligen...
Det betyder att det skulle kunna vara bra...egentligen...
Om det inte hade varit för att.
Ja vad?

De yttre omständigheterna är positiva.
Allt verkar bra.
Men.
Min insida säger mig att det egentligen skulle kunna vara bättre.
Jag känner mig osäker inombords, fast jag visar en stabil fasad.
Vad är det jag vill - egentligen?

Vill jag att det egentligen är bra eller vill jag egentligen att det är bra?

Vad vill jag egentligen?
Och varför säger jag egentligen egentligen?

I mitt huvud

Mitt huvud, där mina tankar samlas, är som ett runt mörkt rum.
Jag är inte ensam i det rummet. Massor av människor samlas i detta rum. En del av dem är ledsna och förtvivlade, sitter och gråter. Andra kommer för att försöka få mig att måla om väggarna i en ljusare färg. Vi skrattar tillsammans och har kul. Vissa kommer in och ser mig, men säger inget och gör inget. Vägrar se vad som händer, drar sig. Det är inte mitt problem, sköt dig själv, säger man och försvinner snabbt igen.
Alla pratar samtidigt, det känns ofta förvirrande. Jag vet inte vem jag ska lyssna på. Blablabla. Jag håller för öronen och blundar.
Flyr för en minut.
På väggarna hänger det kloka ord som vänner har lämnat efter sig.
Det finns även ondska och förtvivlan, en kraft som yr omkring i rummet och sprider svart färg på väggarna.
Jag har små fönster i rummet. Genom dem kommer det en liten strimla ljus.
Hoppets ljus kallar jag det. Framtidens ljus. Glädjen och lyckans ljus.
Ibland kikar någon in genom fönstret för att se hur det är med mig. Försäkra sig om att allt är bra. Jag nickar och säger att allt är bra.
Jag ljuger. Orkar inte med en person till som oroar sig över mig.
Det finns en dörr till rummet. En dörr som är stängd. Den är svart den med. Handtaget är av guld och lyser i mörkret. Den bara väntar på att jag ska komma och öppna dörren. Glänsande och lockande guld.
Men mina ben är tunga. Jag har järnskor som gör det svårt att gå.
Jag sträcker ut min arm så mycket jag kan för att nå dörrhandtaget. Men det går inte. Det är fel metod. Jag måste lära mig att gå, även med tunga järnskor på fötterna.

Ingen kommentar

Sedan vi grälade häromkvällen har vi knappt pratat med varann.
Jag kan säga saker, ställa frågor, berätta något - men han sitter bara och tiger och ser bitter ut. Låtsas som om han inte hört. Ignorerar.

Om han säger något, kommer det bara en dum och elak kommentar.

Det är nästan skönare när han tiger. Bara håller käften och låter mig vara ifred.
Men det är ingen lösning. Irritationen och frustrationen ligger tjock i luften. Man vågar inte tända en tändsticka av rädsla för att den samlade gasen ska explodera.
Jag vet att den dagen kommer.
Explosionsdagen.
Det är bara frågan när.
Dagen när han smäller av.

Tills dess är han kommentarslös.

Jag bryr mig ärligt talat inte längre om hans kommentarer, vi är ändå inte av samma mening. Jag behöver dem inte.
Men tystnaden kväver mig. Jag kan inte slappna av i mitt eget hem.
Ett hem där vi bara bor, men inte lever.

Ingen kommentar.

Kloka barn

Jag lägger mina barn, när ett av dem plötsligt säger:
"Jag hörde er igen..."

Inga förklaringar behövdes, VAD som hade hörts, NÄR eller HUR.
Jag visste vad som menades. Barnen hade vaknat av min mans höga röst under vårt gräl häromkvällen.
Jag hde bett honom att sluta skrika, för att barnen inte skulle bli väckta, men då skrek han:
"Jag skriker hur mycket jag vill i mitt hus!!"

Jag sade till barnen att jag är ledsen för att de varit tvungna att höra oss gräla. Att jag inte vill att de ska höra det.

Då säger ett av barnen
"Det är nog bättre om ni separerar!"
Lugnt och självklart, bara konstaterat.
"Kanske det" svarar jag
"..då måste ni inte bråka mer" forsätter barnet
"Ja, där har du rätt" säger jag och undrar "men skulle du inte bli arg på mig om vi separerar?"
"Nej" kommer det till svar. Lika lugn och självklart som innan.
Inga tårar, bara lugnt och sansat. Kort och självklart. Nej.
"Och du?" säger jag och vänder mig till andra barnet "skulle du bli arg om vi separerade?"
"Nej" svarar andra barnet lika självklart och skakar på huvudet.

De formligen ber mig att äntligen göra slut på det långa lidandet.
Ingen av oss mår bra och de känner till lösningen på problemet.
De har inte ens lämnat lågstadiet och talar om för mig, en vuxen kvinna, vad som är bättre. De talar om att jag inte behöver offra mig, att jag inte har skulden, att det är ok att ge upp hoppet, sluta kämpa, avsluta, lämna.
Det är ok.

"Ibland är ni barn klokare än vi vuxna" säger jag och stryker med handen över barnets rygg
"Ja, ibland är barn det" svarar barnet och nickar instämmande

Att kämpa

"Jag såg dig och din man promenera i helgen, trodde inte mina ögon, vad är det som farit i honom?"
sade en god vän till mig.
"Det såg egentligen fint ut, med pappa, mamma och barn tillsammans...." menade han och tillade
"...men i nästa ögonblick undrade jag för mig själv hur länge det förblir så, tills ni bråkar igen..."

Det var igår eftermiddag jag fick höra det.
Det var igår kväll som vi började bråka igen.

Nyss fick jag ett mail från en annan vän, som bad mig se på mitt liv utifrån.
"Om du hade detta grälande med en vän eller en arbetskamrat. Skulle du inte bryta kontakten då?"
undrade hon.

Jo...
Antagligen skulle jag det.
Jag har redan nu börjat undvika kontakt med personer som jag inte mår bra av.
Men jag fortsätter att diskutera med min man. Om och om och om och om och om igen.
Jag lever med en enorm energislukare. Han gör mig trött. Han gör mig orolig. Han gör mig okoncentrerad.
Men jag försöker att hålla skenet uppe.
Varför?

"Oroa dig inte för mig" säger jag till min vän "jag försöker att inte gå under"

"Jag tycker bara att det är hemskt att man måste kämpa hemma - det ställe där man egentligen borde finna trygghet och lugn..." svarar min vän.

Jag har många kloka vänner. Jag önskar att jag kunde följa deras goda råd.

Den goda viljan

Jag lyckades få med min man på en promenad under helgen.
Egentligen frågade jag honom mer för att få ett nej till svar och sen gå själv eller med en kompis.
Men han lät sig övertalas - om än lite motvilligt och lustlöst.

Efter en stund tog han min hand.
Där gick vi bredvid varann, hand i hand, som ett par som håller ihop i vått och torrt.
Utåt sett iallafall.
De som såg oss tänkte nog att, tänk vad de är kära och gulliga mot varann efter så många år.
Det var ok att hålla hans hand. Men det hade varit lika ok att hålla ett av barnen i handen. Eller en bror.
Vi bara höll varandras händer, men jag vet inte hur mycket kärlek han kände när han gjorde det.
Jag kände ingenting. Bara en hand.
Efter en stund blev det varmt. Händerna nästan brände mot varann. Han släppte taget.
Det var lika ok att släppa taget som att hålla hans hand.
Han hade visat sin goda vilja.

På kvällen ville han ut och äta med mig, hade han sagt.
Vi går nästan aldrig ut tillsammans. Det här skulle vara ett försök till ett nytt försök.
När vi kom hem från promenaden mådde jag inte bra. Tröttheten tog över min kropp.
"Ska vi fråga om någon vill följa med oss?" undrade han
"Ja, det kan vi göra" svarade jag
Han ringde till grannarna för att höra om de ville följa med. De var bortresta över helgen.
Sen ringde han för att höra om hans mamma ville följa med. Även hon tackade nej.
Jag kände att han tyckte att det skulle bli jobbigt att sitta ensam med mig vid ett bord.
Han visste, liksom jag, att vi skulle sitta mittemot varann och inte hitta samtalsämnen.
Vi skulle pina oss igenom en middag på tu man hand.
Det skulle bara kännas påtvingat och jobbigt.
Han visste det.
Jag visste det.
Men ingen av oss sade det högt.
Min kropp sade ifrån...jag orkade inte...
"låt oss stanna hemma med barnen och se på tv"...sade jag
"Ok...men jag hade velat äta ute med dig ikväll" menade han.
Men han protesterade inte.
Han hade visat sin goda vilja.

Tre år

Jag har den senaste tiden försökt att lämna en lång och depressiv period bakom mig.
I tre år har jag känt en förändring och längtan inom mig. Längtan till ett annat liv.
I tre år har jag kämpat med mig själv.
I tre år har jag kämpat med honom.
I tre år har jag gått i en cirkel, runt, runt...
I tre år har jag besvärat mig över min situation, men inte ändrat det.
I tre år har jag vetat att det finns ett annat liv, att mitt liv inte är normalt

Länge nog har jag suttit i en grop och hoppats att någon ska komma och dra mig ur den.
Hoppats att någon annan kan  ändra mitt liv, rädda mig.
Ingen kan rädda mig, förutom jag själv.

Med hjälp av vänner, tidningsartiklar och böcker har jag nu samlat vishet och kraft.
Genom affimationer och positivt tänkande försöker jag föreställa mig hur jag vill leva.
Jag inser nu, att det inte hjälper mig att deppa ihop.
Ett leende, trots alla nedgångar, hjälper mig mer än tårar.

Positivt tänkande drar positiv kraft till sig. Allt går lättare.
Vad som är svårt, är att leva med en negativ människa.
Någon som bara ser allt det dåliga i allt och alla. Som ger mig skulden till allt.

Samtidigt försöker han att få mig att säga och göra saker för att visa min kärlek till honom.
Men visar själv inget.
Bara klagar över att jag inte gör det.

"Aldrig kommer ett par snälla ord från dig..."
"Du säger inte att du saknar mig..."
"Jag har inte fått någon kram idag...."
"Har du inget mer att säga mig..."

Allt han förväntar sig av mig, skulle han ha kunnat göra själv, istället för att kritisera mig.

Jag orkar inte ge längre. Jag är tom och trött inombords. Han tar min energi. All den energi som jag hela tiden försöker att bygga upp. Min positiva energi. Jag kämpar för att inte hamna i gropen igen.
Och jag vet att jag är på rätt väg!

En god vän

Häromdagen var jag hemma hos en väninna. Hon visade mig gamla bröllopskort.
Tre gånger har hon gift sig. Tre gånger har det gått fel.

Det första bröllopskortet visade en ung flicka. Hon var bara arton.
Hennes mun log, men blicken såg osäker ut. Hon såg inte lycklig ut.
Jag fick tårar i ögonen.

Det var nog så jag blev väckt ur mitt olyckliga liv.
En god vän till oss, en man, såg samma blick i mina ögon och frågade hur jag mådde. Egentligen.
Jag svarade att jag mådde bra, för jag insåg inte vad han egentligen menade med sin fråga.

Senare upptäckte jag det.
Jag upptäckte även att jag hade känslor för denne man.
Kanske var det för att han såg mig som människa. Lyssnade och brydde sig.
Men han utnyttjade aldrig situationen. Han respekterade mig och gav mig känslan av att jag är bra som jag är. Bara fanns där utan att kräva något.
Det var nya känslor, som jag inte kände.
Det var underbara känslor.
Men vi tillät dem inte att utvecklas.
Istället lät vi det förbli en god vänskap.
En kärleksfull vänskap.
Eller vänskaplig kärlek.
Jag vet inte vad jag ska kalla det.

Ibland hörs vi inte på flera veckor. Sen ringer vi och hör efter hur det är.
Vi pratar om livet, drömmar, förhållanden, barn, jobb och om hur hopplös jag är som
inte tar tag i mitt liv. Som istället går och mår dåligt, blir illa behandlat, utskälld, slagen...

Sist pratade vi i närmare två timmar.
Jag sade att det är svårt för mig när andra bryr sig mer om mitt liv än jag själv gör.
Han svarade:
"Det är även svårt för de människor omkring dig, som tycker om dig, att se på utan att kunna göra något."
Jag tyckte att han hade en klump i halsen när han sade det.

Det finns människor omkring mig, många människor, som behandlar mig med mer respekt och värme än den person som jag lever med.
Varför stannar jag?

Förlåt

Jag har många vänner som vet hur jag mår och hur min situation är.
De blir bara fler och fler.
Ofta vill man hjälpa mig, men vet inte hur.
Ibland ger man mig förslag på vad jag kan göra.
Jag lyssnar.
Jag instämmer.
Men jag gör inget.

Jag är tacksam för allas engagemang, men samtidigt mår jag dåligt av det.
För att jag ser hur andra ibland engagerar sig mer i mig än jag själv gör.
Det känns som om de slösar bort sin dyrbara egentid på ett hopplöst fall som mig.

Väl medveten om att det bara är jag som kan ta det avgörande steget.
Ingen annan.
Ibland har jag önskat att någon skulle ta min hand och leda mig bort från allt.
Men när man ger mig en hand vågar jag inte ta den.

Förlåt.
Förlåt att jag gör dig besviken.
Förlåt att jag inte tar emot dina goda råd.
Förlåt för att jag inte gör vad som är bäst.
Förlåt för att jag är så konstig.
Förlåt.
Jag vet inte själv vad det är som hindrar mig från att göra det som är bäst för mig.
Jag önskar jag hade svar på mina frågor. Men det har jag inte.

Tack för att du finns, min vän
Men förlåt för att jag inte finns där för mig själv.
Tack för att du lyssnar på mig.
Men förlåt för att jag inte själv hör vad jag säger.
Tack för att du sträcker ut din hand.
Men förlåt för att jag inte vågar ta den.
Tack för att du tror på mig.
Men förlåt för att jag tvivlar på mig själv.
Tack för att du försöker att förstå.
Men förlåt för att jag inte förstår mig själv.

Tack och förlåt!

Jag bär skulden till allt

Jag är bra att ha,
när man behöver någon som bär skulden till allt.

Även fast det är saker som en normal människa skulle göra själv,
är det bra att ha mig, för att kunna skylla på mig - när saker och ting inte är som han tycker att de ska vara.
För saker som han skulle kunna gjort själv.
Eller för saker som han är skulden till.
Fast i hans ögon är det jag som är skyldig till att det är som det är.
Vad det nu än är.
Om en nyckel är borta, är det jag som slarvat bort den. Även fast det är hans nyckel.
Om hans tändare är borta är jag dum om jag - som ickerökare - inte kan erbjuda honom en av "mina".
Har jag inte tankat bilen innan jag skjutsar honom till hans mål, får jag minsann se till hur jag kommer hem med en tom tank. Eftersom jag inte tänkte efter själv och tankade först.

Exemplen på vad jag är den skyldige till, är så många och larviga att jag inte orkar komma ihåg dem.
Jag ger mig tusan på att regnar det ute, är det jag som dansat en regndans.

Huvudsaken han kan gnälla på mig och klaga över hur dåligt jag sköter allt.
Sen spelar det ingen roll om det egentligen hade varit hans eget ansvar att ta hand om orsaken till problemet.

Hans gnälliga och elaka kommentarer är allt jag förväntar mig nuförtiden.
Inte ett vänligt ord.
Bara gnäll, gnäll, gnäll.

Jag är så trött på att försöka försvara mig själv.
Vad hade han gjort utan mig?
Vem hade han gett skulden till sina egna fel om jag inte fanns där?
För jag är bra att ha,
när man behöver någon som bär skulden till allt.

Att inte längta

När mannen är och jobbar är jag avslappnad.
Samma minut som han kör in på gården, blir jag orolig inombords.
Vilket humör är han på? Vad kommer han att säga? Finns det något hemma att klaga på?
Det är ingen glädje, mer en orsak till att bli stressad.
Plötsligt känner jag att jag måste anpassa mig efter honom.

Måste han jobba över ett par timmar, blir jag inte ledsen för det.
Kommer han hem tidigare, blir jag nästan irriterad. Som om man själ min egentid.
Ju längre vi är ifrån varann, desto lugnare blir jag.
Plötsligt kan jag slappna av och tänka på annat.
Tänka på mig.
Göra vad jag vill.

Men det gör mig ledsen att kunna säga att jag inte saknar honom när vi är ifrån varann.
Bara utan hans närvaro känner jag mig fri och kan vara mig själv.
Jag märker att jag mår bättre utan hans sällskap.
Vi är för olika. Jag längtar inte efter hans sällskap.
Jag saknar honom inte.
Hans närhet kväver mig.

Jag vill glädja mig när min partner kommer hem.
Trivas i hans sällskap.
Känna mig uppskattad.
Se honom bli glad av att komma hem till mig.
Jag vill kunna längta.

Diskussion

Under kvällen börjar han diskutera med mig. Gräla.
Påstår att jag planerar allt och säger att jag snart nått mitt mål.
Frågar mig hur länge jag tror att han tänker gå med på mitt sätt och mitt beteende.

Jag smäller av lite och undrar vem som går med på vad?
Att jag försöker prata med honom, utan att få vettiga svar. Att han sen i nästa moment går till grannfrun och sätter sig hos henne och är hur trevlig som helst. Samt berättar för henne, det jag ett par minuter tidigare försökt få svar på. Plötsligt kan han. Sen kommer han in till mig igen och är sur och grinig.
Om JAG inte känner mig lurad av honom?!!
"Hon pratar iallafall med mig" svarar han bara

"Jag kan också prata! Om man bara är normal och vänlig mot mig!"

Han bultar med handen på sitt bröst, mot hjärtat och säger:
"Här känner jag ingenting för dig längre. Bara hat"
Sen fortsätter han diskussionen med att plötsligt säga
"Du har tagit fem år av mitt liv!! Som jag bara har slösat med dig. "

Jag frågar mig själv hur han kommit fram till fem år?
Vi har haft ju "bara" haft det stressigt i tre år snart.
Varför fem?
Jag fattar ingenting. Har han kanske känt i fem år att han inte vill mer?

Vi blir avbrutna av ett telefonsamtal. Han hinner lugna ner sin ton lite. Sen fortsätter han med att dra upp gamla fel som jag gjorde för elva år sen. Som jag har ångrat och om och om igen bett om ursäkt för.
Han ser bara mina fel. Han kan inte lita på mig.
Jag påminner honom om att jag ofta har svalt hans skit, blundat och bara fortsatt framåt.
Att jag försökt lita på honom trots allt.
Istället för att dra upp gamla saker om och om igen, år ut och år in.
Det räknas inte.
Bara jag har mina fel.

Men han vill inte prata ut, inte höra vad jag tänker och känner.

Till slut ber han mig att säga det. Han är tyst och lyssnar.
Jag talar om att jag har förändats och att jag vill fortsätta förändra mig. Jag vill söka nytt jobb, utöva mina intressen, motionera. Och jag vill göra det jag känner för. Utan att han ska sitta hemma och vara sur och komma med dumma kommentarer. Utan att ha känslan av att allt jag gör är fel.
Barnen blir större och självständigare. Jag har mer tid för mig. Man blir äldre, mognar och utvecklas.
Jag vill vara den jag är. Jag är som jag är, det kan jag inte ändra.

"Som du är nu  vill jag inte ha dig, vi är för olika, det är helt enkelt bättre att vi separerar" är hans kommentar.

Jag säger ingenting.
Jag vet inte vad jag ska säga.
Jo, jag vet. Men jag vågar inte. Kan inte.
Det är som om någon håller ett grepp om min strupe.
Något hindrar mig.
Även fast jag är medveten om att det är bästa lösningen.

Jag känner ibland att han bara vill bli av med mig.
Att han inte alls vill försonas eller försöka igen. Att hans enda mål är att äckla mig ur äktenskapet.
Kanske väntar någon på att få ta över min plats?
Så känns det.
Men han vill att jag är den som gör slut, som lämnar, som tar steget.
För att ha någon att ge skulden till allt.

Han tycker nog att jag är den skyldige, oavsett vad som händer.

Knut i magen

Igår kväll var han sur igen. Hela ansiktet skrynklades ihop.
Han var sur för att jag inte kramat tillbaka under söndagen.
Men jag kan inte låtsas som om inget har hänt och bara bli öm och kärleksfull plötsligt.
Jag kan ej heller göra mig av med mina problem om jag inte pratar ut.
Om jag inte rensar luften kan jag inte börja andas igen.

"Du är alltid sur, hur ska jag kunna prata med dig?" undrar jag
"När var jag sur sist?!!" fnyser han nästan fram, med rynkade ögonbryn och frustrerad hatblick
"Nu...?!"

Jag vet inte vad han kallar att vara sur. När man krossar tallrikar och gallskriker?
Ingenting i hans blick säger mig att han vill försonas.
Det är bara bitterhet, hat och frust.
Varför förstår han inte att man inte kan närma sig någon som beter sig som en igelkott.
Inte kan jag spärra ut taggarna och sen förvånas över att ingen vill krama mig?

Varken hans kroppsspråk, blickar eller ord ger mig känslan av att han vill ta emot kärlek.
Han bara ger mig känslan av att vara värdelös, att inte ha några som helst rättigheter till
egna drömmar, önskemål eller framtidsvisioner.
Han är familjens hövding och alla ska göra som han tycker. Allt annat är fel.
Tycker han.

Jag har så mycket inom mig som vill ut. Men så länge jag lever med honom måste jag dölja och tiga. Han intresserar sig nog inte ens för var jag tänker och tycker.

Under vårt gräl knuten i magen igen. Den blir stor och gör ont.
Det är en klump av ångest och förtvivlan. Vi känner varann väl, knuten i magen och jag.

Jag vill inte gräla.
Jag vill prata och diskutera, hitta kompromisser och lösningar.
Lyssna till varann.
Men inte gräla.

Skrattets kraft

I över två års tid gick jag på samtalsterapi hos en präst, en gång varannan vecka.
Han förundrades ofta över hur jag kunde stå ut i min situation och förstod inte varför jag inte hade brutit ihop för längesen.
Ofta var hag nära, men jag reste mig alltid upp igen.
Om och om tappade jag livslusten och sade "jag kan inte mer", men jag fortsatte.
För jag visste inte hur man gör när man ger upp.
Lägger man sig ner och dör?
Nej, det finns andra lösningar för att komma ur en svacka. Men inte att dö.

Jag hittade kraften i nära vänner. Långa samtal och diskussioner. Mails fulla med omtanke.
Jag hittade lugnet i meditation. Att bara andas och släppa ut spänningarna.
Jag hittade hoppet i affimationer. De gav mig självförtroende och kraft.
Jag hittade kärleken i mina barn. De gav mig en grund att leva.

Ofta såg jag fruktansvärd ut. Inte nog med att jag förlorade vikt, jag fick även mörka ringar under
ögonen och oron och de inre spänningarna stod skrivna i ansiktet på mig.
Tills en vän till mig sade:
"Börja sminka dig! Släpp ut ditt hår! Le och var glad mot andra! Klä dig snyggt!
Det är ingen annan som bryr sig om att du mår dåligt. De ser dig och tänker bara
hur ser hon ut, varför gör hon inget åt sitt utseende?"
Dessa ord fick mig att tänka efter.
Jag slutade att försöka se dålig ut, för det ledde bara till att jag mådde ännu sämre och att människorna omkring mig drog sig tillbaka.
Istället försökt jag alltid att vara vänlig och trevlig mot andra människor.
Jag log och skämtade, fast jag hellre skulle ha velat gräva en grop att hoppa ner i.

Jag fick andra människor att skratta, medan jag själv inte ens hade livsglädjen kvar längre.

Ingen anade hur jag egentligen mådde.
Men om jag log mot dem, log de tillbaka och det gav mig kraft att fortsätta att le....

Jag insåg att, ingen kommer att hjälpa mig ur min situation och min depression.
Den enda som kan göra det är jag själv.
Med lite hjälp av skrattets kraft.

Bra dagar

Livet är inte bara jobbigt och svårt.
Det finns även bra dagar. Det är de dagarna som gör att man inte ger upp.
Som får en att stanna och fortsätta kämpa. I tron att det finns något att kämpa för.

Helgen har varit en av de lugnaste och mest "normala" som vi haft på länge.
Jag är rätt säker på att min man fått sig en utskällning med tillhörande tankeställare,
under ett besök hos en äldre släkting. En av de få han lyssnar till.
Efter besöket där var han plötsligt lugnare, vänligare och pratade normalt med mig.
Log mot mig. Var trevlig och på bra humör.
Jag blev lugnare inombords och kunde njuta lite av helgen.
Kanske, eller med säkerhet, var orsaken även att vi hade besök under helgen.

Inga dumma kommentarer, inga sura miner.

Sådana dagar är sköna, men samtidigt gör de mig lite förvirrad och orolig.
Det är lätt att falla tillbaka. Tro att allt är bra plötsligt.
Jag måste även inse att det som jag kallar "bra" är i andras förhållanden kanske
en normal och trist vardag. Bra för mig är lugnt och utan gräl.

Han höll om mig för första gången sedan flera veckor.
Fast jag måste erkänna att jag inte har haft behov av att bli omkramad.
Inte av honom.

Under dessa "bra" dagar är jag trots allt distanserad och försiktig.
För jag vet att de inte varar i evighet. Ibland lär man sig dock lite av sina misstag.
Jag vågar inte längre satsa med hela mitt hjärta, för jag vet att den dagen kommer,
när allt inte är bra längre.

Det är förvirrande.
Jag kände att det vore synd att flytta ut. Det skulle ju egentligen kunna vara bra.
Egentligen.
Om jag bara anpassar mig lite....

För ett par år sen var det alltid jag som gav efter. Oavsett vad orsaken till ett gräl var.
Jag gjorde allt för att stämningen inte skulle rubbas.
Försökte vara en bra hustru och mamma.
Men jag glömde bort mig själv och mina behov.

Idag börjar jag hitta mig själv igen.
Jag vågar säga ifrån. Vågar protestera.

Men ännu vågar jag inte ändra mitt liv helt.
Jag är förvirrad.

Polisanmälan

Idag är det exakt ett år sen jag polisanmälde min man.

Han var som en ballong som man sakta blåste upp. Jag bara väntade på smällen,
att han skulle explodera av trycket inifrån.
Han hade i flera dagar grälat och hotat mig.
"Om du lämnar mig...."

Jag låg ofta och badade i svett, beredd att springa iväg.
Ibland hade jag kläder ihopvikta bredvid sängen, för att kunna ta med dem i flykten.

Jag kämpar alltid vidare, för att jag är rädd för hans reaktion om jag lämnar.
Vid olika tillfällen har han hotat mig om vad han tänker göra om jag lämnar honom.
Allt från att smutskasta mitt namn i orten där vi bor, till att slå ut tänderna på mig eller
knuffa ner mig  balkongen.
Kanske menar han det inte egentligen, men vem vet hur han reagerar när han är förtvivlad
och förbannad. När han får utbrott slår han sönder saker och slutar tänka på följderna.
Han har själv sagt vid ett tillfälle att han inte menar vad han säger, men att han inte kan
kontrollera sin ilska.
Det är ingen tröst. Inte ens lugnande.

Efter polisanmälan, som jag gjorde för att jag var livrädd efter alla hot, fick han inte närma sig
huset vi bor i.
Efter nån dag kom ett sms, där han skrev att han insåg att han varit elak och dum mot mig. Att
han egentligen inte menar det. Han var ledsen, älskade mig och saknade sin familj.

Jag trodde väl på honom lite.
Vad sött.

Jag trodde även att han äntligen skulle följa med mig till familjerådgivning för att prata ut och lösa
alla knutar.
Så naivt av mig.

Säkerligen trodde jag att det var sista gången han skulle hota mig.
Tror gör man i kyrkan.

Kanske jag även hoppades att han aldrig mer skulle göra mig illa.
Hoppet dör sist, men skyddar dig inte mot hot, örfilar och förnedringar.

Jag mådde bättre inombords medan han var iväg. Hittade lugnet.
Under tiden passade jag även på att prata med kvinnojouren.
De kunde bara rådgiva mig och säga vilka möjligheter jag har.
Men beslutet var mitt.

Jag klarade inte av att lämna. Jag stannade.
Det var ett dumt beslut.

Två sidor

När jag satt och pratade med läkaren igår, tyckte han att det är synd att jag inte kan föra ett normalt samtal med min man.
Utan att diskutera sina problem kan man inte lösa dem.
Oavsett vad som är lösningen, måste man diskutera.
"Man måste lyssna till båda parter. Det finns alltid två sidor på ett problem" menade läkaren.
"Jag har hört din version och är på din sida, men din man borde berätta sin version"
Läkaren menade att vi borde söka hjälp i en terapi, där en tredje person sitter med.

Hur ofta har jag inte föreslagit det...

Jag är inget oskyldslamm och jag är inte perfekt. Det har jag aldrig påstått.
Säkerligen har jag ofta sårat min man, men mer som en reaktion på hans beteende mot mig.
Jag har ofta försökt att förlåta och förtränga, leva vidare och inte se tillbaka.
För han har definitivt mer fel än jag.
Men han hackar på saker som jag lagt bakom mig för länge, länge sen.
Hans egna fel nämner han inte. Det pratar man inte om.

Säkerligen säger han - om han nu pratar med någon - att jag är känslolös, kall och inte vill prata med honom.
På sätt och vis stämmer det.
Jag har förlorat mina känslor, jag är tom och kall och det lönar sig inte att börja ett samtal med honom.
Om han skulle lyssna och inte börja skrika och bli aggressiv, skulle jag mer än gärna vilja prata ut med honom. Men det går inte.

Säkerligen skulle han även säga att jag har mina fel, att jag har sårat hans känslor och ljugit för honom.
På sätt och vis stämmer även det.
Jag har mina fel, men vilken människa är felfri?
Jag har även sårat honom, men det skedde nog för att han sårade mig först.
Mer än en gång har jag ljugit för honom. Men det var nödlögner, för att slippa genomgå det jag
gör idag.
Jag ljuger inte gärna. Jag hatar att ljuga. Hellre tiger jag om saker och ting. Låter bli att nämna det.
Allt för att inte göra honom arg eller upprörd, såra eller skada.

Ärlighet varar inte alltid längst. Ibland är det bättre att bara tiga.
Men det är inte bättre att tiga när man försöker rädda ett äktenskap.
Att inte prata ut och diskutera förnunftigt med varann  är som att vandra i en spiral.
Det går runt, runt, runt och situationen blir värre och värre.
Till slut är man så snurrig av att vandra i spiralen, att man inte kan tänka klart längre.
Man upprepar sig och hittar ingen lösning.
Om och om och om igen.
Man hamnar i ett destruktiv mönster.

Det hjälper inte att jag försöker förklara saker och ting från min sida.
Han vill inte höra.
Han vill bara att jag ska vara så som han föreställer sig att en bra hustru är.
Punkt.

Hälsan

Nyligen sade en vän till mig att jag under det senaste året alltid har något slags problem med hälsan.
Antingen magont, ryggont, huvudvärk, feber, osv.
"Märker du inte att din kropp säger ifrån, för att du inte hör på din själ?"
Det stämmer. Det var nog längesen jag sade att jag mår riktigt bra.

Man kommer nog till en punkt, där kroppen tar över smällarna som själen får.
Jag är ofta, väldigt ofta, trött och lustlös. Skulle kunna göra massor. Men jag orkar inte ta tag i något.
Egentligen är jag en kreativ människa som har massor av skapande lust i fingrarna.
Men jag orkar inte.

Idag var jag till en läkare för att få ett nytt recept till ett par tabletter jag måste ta.
Han undrade hur det var med mig, hur jag mådde?
Jag började förklara min kroppsliga sjukdomssituation, men han avbröt mig genast.
"Jag menar psykiskt!! Har din situation blivit bättre sen sist?"

"Nej...inte direkt" var mitt svar.
Sist jag var hos läkaren var han tvungen att behandla min rygg, för att en nerv var inklämd efter
en oförsiktig....kallar vi det behandling...av min man, vid ett stort gräl.
Han hade nog dragit mig häftigt i armen.
Eller om det var när han knuffade mig.
Kan även ha varit örfilen.

Sedan den händelsen har det varit lugnare, men att tiga är inte heller någon lösning.
Läkaren skakade på huvudet och vi pratade en stund om vad som är bättre.
Stanna eller flytta.
Vi visste båda vilket alternativ som är bäst.
Men han förstod även grunderna till att det är svårt att ta det sista och avgörande steget.

Det är skönt att ha en läkare som lyssnar och verkligen tar sig tid.
Jag har även vänner som lyssnar och bryr sig. Även fast ingen kan hjälpa eller säga vad jag ska göra,
är det skönt att inte vara helt ensam.
Alla beslut är mina. Jag är den enda som kan agera och förändra. Ingen annan.
Ibland önskar man att någon kunde ta över ansvaret för mig och bestämma över mig.
Men så fungerar det inte i livet.

Jag, bara jag, bestämmer över mitt liv och mina handlingar.

Barnen

Hur jag än vrider och vänder på mig, känner jag att jag sviker mina barn.
Att jag gör fel.

Jag har ofta hört att barn tar åt sig skulden när föräldrarna skiljer sig.
Till mina barn skulle jag vilja säga:

"Ni är inte grunden till en separation. Ni är grunden till att jag stannade"

Och det har jag gjort alldeles för länge.
Stannat.
Hade jag inte haft barnen hade jag packat min väska och dragit.
För längesen.
Istället stannar jag och inbillar mig att jag erbjuder mina barn en "hel" familj.
Men det gör jag inte.
De är säkert lika förvirrade som jag.
De har hört och sett mer än ett barn borde.
Ofta känner jag att jag har misslyckats som mamma. För att jag inte tar dem härifrån.
Men omständigheterna, som jag inte vill ta upp här, gör att jag känner mig tvungen att stanna.
Det skadar mina barn att se mig bli illa behandlad. Att ofta se mamma ledsen och trött.
Att se föräldrar som är osams. Som inte älskar och respekterar varann.
Jag sviker dem och jag sviker mig själv genom att fortsätta kämpa för ett normalt familjeliv.
Som aldrig kommer att bli normalt.
Samtidigt känner jag att jag sviker dem om jag lämnar, om jag inte alltid kan finnas där för dem.
För det kan jag inte om vi separerar.
Det gör ont i mig att jag inte kan ge mina barn det jag vill ge dem.
Trygghet och en fin barndom att se tillbaka på.
Visst har vi fina upplevelser tillsammans och kan skoja och skratta,
men jag vill inte att de ska vara rädda.
Rädda om mig.
Det är ju jag som ska ta hand om dem och inte tvärtom.

Efter högljudda gräl händer det att ett av barnen kommer smygandes till mig,
ser allvarligt och oroligt på mig och nästan viskar fram ett
"Mamma, har han gjort illa dig...?"
för att försäkra sig om att allt är bra med mig.
Jag vill inte att barnen ska oroa sig.
Även fast de skrattar och verkar glada, vet jag att de innerst inne mår lika dåligt som jag.

Under lugna perioder, när det inte har grälats, har jag ibland trott att de mår bra.
Tills de plötsligt, utan förvarning eller anledning, frågar:
"Mamma, måste du flytta...?"
Det har sett honom slänga ut mig, de har hört honom säga att jag äntligen ska dra,
packa väskan och försvinna.
Jag har alltid stannat eller kommit tillbaka när han lugnat ner sig - för att jag bara vill vara mamma
till mina barn. Jag vill finnas där när de behöver mig.

För exakt ett år sen, tittade jag på en lägenhet i orten där jag bor.
Jag sade inte nej till den. Men jag vågade ej heller säga ja.

Det hade nog varit bättre om jag hade sagt ja.

Varför känner jag mig ansvarig för allt, när inte han gör det?
Varför tror jag att jag sviker mina barn om jag separerar och flyttar?
Varför, varför, varför....

Jag vill ju bara vara en bra och glad mamma till mina barn.

Respektlöst beteende

Han vägrar att prata med mig i normal samtalston.
När han kommer hem från jobbet är han sur och bara klagar. Över allt han kan komma på.

Att sitta vid ett och samma bord som honom och äta är inte som i andra familjer.
Stämningen är ofta tryckt. Han besvärar sig över oss, mig och barnen. Mest mig.
Det har t o m hänt att han har spottat ut maten igen på tallriken.
Inte diskret och i en serviett eller direkt i soppåsen.
Nej, direkt på tallriken! Floff!
Demonstrativt och överdrivet.
Det har även hänt att han inte har rört vid maten alls.
Som när jag nyligen lagade kyckling. Han vill att jag skär den i bitar innan jag bakar den i ugnen.
Jag delar den bara i två hälfter eller lämnar den hel.
Han påstår att den inte är genomstekt då.
Jag vet att den är det, mer än väl.
Han vägrar röra vid maten. Som en trotsig treåring sitter han där surt medan vi andra äter.
Jag kan inte slappna av och njuta av maten, har en klump i magen.

Det värsta är att han är otrevlig hemma, men hur trevlig som helst utanför hemmet.
Ingen vet hur han verkligen är mot mig. Bara de som jag berättar det för.
Efter maten går han ofta ner till grannen och numera ofta bara grannfrun.
Där sitter han och röker eller dricker en öl tillsammans med henne.
Jag varken röker eller dricker öl.
Han pratar och är vänlig. Ibland nästan viskar de. Eller så skrattar hon så det ekar.
Jag hatar hennes skratt. Mig får han inte att skratta längre.
Jag betraktar dem genom fönstret. Hör hur han berättar om dagens skiftande väder.
Lite tidigare hade jag frågat honom om vädret utan att få ett vettigt svar.
Nu har han plötsligt massor att berätta om vädret!
Det brister i mig.
Han sitter och ler mot henne och berättar allt som han upplevt under dagen.
Jag kokar inombords.
Tar på mig skorna och går ner på gården och sätter mig demonstrativt hos dem.
Min man vänder sig mot mig och kollar dumt.
Jag ger honom ett konstgjort flin tillbaka. Nästan ett hånleende.
Plötsligt har han inte mycket mer att berätta.
Han blir tystare och lugnare.
Grannfrun berättar att hon har lagat en stor hög med kotletter.
Jag säger spydigt att hon ju kan ge en till min man, för hos mig får han ju inget.
Det dröjer inte länge, så reser han sig upp och går in till oss.
Ha!
Grannfrun fortsätter prata med mig.
Jag svarar kort och är nästan ovänlig.
Fattar hon inte?
Ser hon inte?

Nej, hon ser inte hur ovänlig han är hemma.
Respektlös.

Sen klagar han på att jag alltid lagar samma mat.
Imorse undrade jag vänligt vad han vill äta ikväll.
"Ingenting" svarar han bara surt.
Hade jag väntat mig ett annat svar?
Varför frågar jag och varför är jag vänlig mot honom?

När han på morgonen lämnar huset för att köra till jobbet, säger han inte hejdå.
Tar bara på sig skorna, tar väskan i handen och går.
Där står jag som ett fån och undrar varför jag ens försöker få ett svar.

Jag är så trött på att leva så här.
Ett liv utan respekt.

Tvekar

Nu sitter jag här igen och tvekar.
Igår kväll började han diskutera med mig igen.
"Hur länge vill du fortsätta så här?"
Standardfrågan.
Som om jag har svar på allt. Som om jag är skyldig till allt. Som om jag ska ändra allt.
Samtidigt har jag  en känsla av att han inte vill att det ska bli bra igen.
Han förväntar sig att jag ska säga "Jag flyttar!"
Inom mig är det precis vad jag tänker, men inte vågar uttala.
Jag vågar inte ta beslutet.
Jag vågar inte säga det.
Jag vågar inte flytta.

Samtidigt undrar jag: Vad kan bli värre om jag flyttar?
Vad är det som hindrar mig?

Jag var så säker igår kväll.
Det blir inte bättre mellan oss.
Han kommer aldrig att börja prata normalt med mig.
Inte heller är han intresserad av vad jag drömmer om.
Mina intressen är oviktiga i hans ögon.
Att jag utvecklar mig ser han som ett hot.

Han kan inte ens prata normalt med mig.
Ibland kan jag vara glad om han svara ja eller nej till en enkel fråga.

Inte var det så här jag ville leva?
I ett förhållande där man saknar respekt inför mig som person.

Igår kväll var jag så säker.
Jag flyttar!

Idag sitter jag och tvekar igen.

Ensam

Jag känner mig ensam. Otroligt ensam.
Fast jag har mannen och barnen hemma känns det ofta tomt.
Vi pratar ju ändå inte med varann och gör inget tillsammans.

Vi har inte ens kramat om varann sedan...
Jag vet inte hur många veckor det är nu.
Kanske månader.
Inte ens rört vid varann.
Vi lever bredvid varann och inte med varann.

Mest tjafsas det om vem av oss som inte pratar.
Jag säger att jag visst kan prata med honom, men att han bara är vänlig mot andra,
medan han är sur mot mig.
Inte vill jag prata med någon som är sur på mig. Inte vill jag bara höra kritik och se på ett
ansikte som är förvridet av bitterhet.
Min man har två ansikten.
Han är som Dr Jekyll och Mr Hyde.
När han mår bra och umgås med någon han trivs med, har han ett leende och strålande ögon.
När han pratar med mig blir hela hans ansikte skrynkligt och ihoptryckt. Han blir riktigt ful.
Ögonen har en blick som skulle kunna döda. Endast ilska och bitterhet. Hat.

Hellre är jag helt ensam än att vara ensam med honom.

Jag längtar efter en varm och trygg famn. Jag saknar kärlek och omtanke.

Jag känner mig så ensam.

Att vara sig själv

Länge trodde jag att jag kunde vara mig själv tillsammans med min man.
I tron att det betydde att jag vågade visa mig naken inför honom,  att vi kunde vistas i badrummet tillsammans
eller kunna fisa och skratta över det bara.
Jag behövde inte klä upp mig, tänka på perfekt bordsskick eller skämmas för eventuella svordomar.
Men det var i stort sett bara att inte skämmas över mina dåliga sidor.

Det trodde jag var att vara sig själv.

Tills nyligen. När jag kände att jag inte längre kunde anpassa mig efter andras behov,
eller bara göra det som förväntades av mig.
Det var då jag upptäckte att jag inte alls var mig själv.

Att vara sig själv är att kunna göra vad man känner för när man vill.
Utan dumma kommentarer. Utan protester eller gräl.

Jag kunde inte ens ta en promenad med en väninna, utan dumma kommentarer från mannen.
Om jag var i mataffären för länge undrade han varför det tagit tid.
Träffade jag en väninna för ofta, fick jag höra att jag blivit lesbisk.
Fungerade min mobil inte, hade jag naturligtvis stängt av den.
Lämnade jag hemmet för ofta, menade han att jag inte skötte mina sysslor.
Om jag inte ville ligga med honom, hade jag en älskare.
Var barnen iväg för länge hos kompisar, hade jag ingen kontroll på dem.

Vad jag än gör, vad jag än säger, allt jag tänker och tycker - är fel.
Tycker han.
Om jag är mig själv vill säga.
Anpassar jag mig efter hans behov och förväntingar - och inte är mig själv - är det ok.
För honom.
Inte för mig.
Jag kvävs i hans närhet, när jag inte kan släppa ut mig själv.

Han säger att jag är den som förstör vårt äktenskap, eftersom jag har förändrat mig.

Ja, jag har förändrats.
Förändras man inte när man blir äldre?
När man har barn?
Utvecklas man inte?
Mognar man inte?
Tänker man inte djupare?
Hittar man inte nya vägar och intressen?

Jag vill ha en partner som accepterar mig som jag är, som förstår hur jag känner och tänker, som står bakom mig i det jag gör och uppmuntrar mig till att utvecklas som individ.
Har man inte det, är det nog bättre att vara ensam.
Annars kvävs man sakta, sakta.

Jag vill bara vara mig själv.

Tala är silver, tiga är guld

Igår när han kom hem från jobbet, satte han sig först en stund hos grannfrun och pratade med henne.
Han log vänligt, ögonen lyste och hans röst var lugn och mjuk.
Jag hörde honom berätta om något som hänt på jobbet.
Som om han kom hem till henne efter en hård arbetsdag. Inte till mig.
Det är nog inte riktigt svartsjuka jag kände. Mer en stor besvikelse.
Nästan varje kväll sitter han en stund hos grannarna, röker tar sig en öl och pratar en stund.
Ibland med hennes man, som är en gammal kompis till honom.
Men numera allt oftare bara med henne - medan mannen jobbar kvällsskift.
Varför pratar han inte med samma mjuka röst när han är med mig?

Varför pratar han inte med mig?

Samtidigt, när jag visar min irritation över att han sitter och pratar med henne, svarar han surt:
"Hon pratar iallafall med mig"

Men...det ju HAN som inte pratar med MIG!!
Eller?
Är det mitt fel? Gör jag fel?
Ibland gör han mig osäker.
Men det är typiskt för honom att överföra skulden till mig.
Till slut tror man att man verkligen är den skyldige till allt.
Ofta när jag säger något, hakar han direkt på och menar:
"Vill du börja bråka nu igen?"
Fast jag egentligen bara ville säga något, inte alls ville bråka.

Ibland när jag ställer frågor, ignorerar han mig och säger varken ja eller nej.
Bara ignorerar.

Till slut orkar jag inte säga något mer och tiger.
Ända tills han säger:
"Har du inget mer att säga?"
"Jo, men jag tycker att.."
"Nu behöver du inte heller prata med mig"
"Men när jag.."
"Jag är inte intresserad!"
"Varför kan..."
"Håll bara käften, som alltid, vi behöver inte prata mer!"

Idag har vi varit tillsammans i exakt 19 år.
Har man inget att säga varann efter en så lång tid?
Och vad ska man prata om de kommande åren?

Vi har inget att säga varann.
Vi tiger.

Det är lugnt...

Ursäkter

Jag hittar alltid ursäkter till hans beteende mot mig.
Eller till att att inte separera.

Antingen är det hans dåliga barndom som är skulden. Att han aldrig lärt sig hur ett normalt
äktenskap fungerar. Han föräldrar var inga bra förebilder.
Eller så är han stressad och trött av allt jobb, är sjuk och har ont...osv.

Och hur dåligt jag än mår, hittar jag en ursäkt för att stanna.
Det är snart jul, ena barnet har födelsedag, någon är sjuk eller så är det lugnt just nu.

Ofta har jag legat vaken mitt i natten och grälat med honom. Blivit attackerad av hans
ord och hot av vad han av ren frust skulle vilja göra med mig.
Från att slå mig på käften till att knuffa ner mig från balkongen.
Jag har legat genomsvettig, beredd att springa.

Han vill veta hur det ska fortsätta mellan oss. Hur jag planerat min framtid.
En gång sade han "Om du går slår jag först ut tänderna ur käften på dig"
Sen förväntar han sig att jag ska ta ett beslut.
Vilken normal människa säger "Jag väljer att gå" efter ett sådant hot?

Det lustiga är...det är inte lustigt, men det är så...att efter en sådan natt där man
blivit hotad och tänker att NU flyttar jag!, så kommer nästa morgon.
Solen skiner, fåglarna kvittrar och den absolut dummaste ursäkten kommer:
"Idag är det bättre, jag avvaktar till imorgon och ser hur det är då"

Förutom för ett år sen, när han hotade mig såpass mycket att jag gjorde det enda rätta och
polisanmälde honom. Jag hade ett vittne som hörde hans hot på telefonen. Det var egentligen
hon som tog initiativet till att kontakta polisen. Ensam hade jag inte vågat eller orkat.
I ett flertal dagar fick han inte närma sig huset.
Sen gjorde jag ett fel.
Jag gjorde ingenting.
Varken flyttade ut själv eller tog ut skilsmässa.
Han kom hem igen och vi fortsatte att leva tillsammans.

Jag var i tron att han äntligen skulle följa med till en familjeterapi. Men han vägrade.
Utan hjälp utifrån klarar vi inte att lösa våra problem. Vi har fastnat i mönstret.

Ett helt år har gått sedan polisanmälan.
Vi diskuterar fortfarande samma gamla frågor.

Varför flyttar du inte bara?

Vilken ursäkt har jag idag?

Det är lugnt

Det är lugnt just nu.
Det är vad jag brukar säga till mina vänner.
Till de som vet.

Det är lugnt.

Att det är lugnt, betyder att min man är lugn och låter mig vara ifred.
Inget gräl, inga vredesutbrott, inga dumma kommentarer.
Men det betyder även att vi kanske inte pratar mer än nödvändigt med varann.
Vi utbyter de allra nödvändigaste informationerna. Men inte mer.

Jag ser hur grannarna sitter på balkongen och äter tillsammans. Och pratar.
Ibland undrar jag vad andra par pratar om.
Vi har inget att prata om. Säger jag vad jag tänker och tycker, är risken stor att
han antingen är ointresserad och inte lyssnar eller att han blir sur för att han inte
klarar av att ta åt sig av det jag har att säga.
Alltså tiger vi.

Det är lugnt.

Till den dag där han laddat upp sig så mycket att han nästan exploderar av frust.
"Hur länge ska det här fortsätta?" undrar han
"Varför flyttar du inte bara?"
"Vad är det som håller dig kvar här?"
Sen blir han hotfull och aggressiv.
En hel del av vår inredning har fått lida för det.
Repor, hål och krossade glas.
Listan på saker han har haft sönder, skulle kunnas lång.
Allt från garderober och bord till radioapparater och tallrikar.

Om jag bara skulle ändra situationen, skulle det blir bättre.
Tror han.

Det betyder att om jag är hans duktiga fru, som har hushållet perfekt i ordning, uppfostrar
barnen efter hans förväntningar, sköter alla bank- och myndighetskommunikationer felfritt,
målar hans carport, ser till att det alltid finns rena strumpor, lagar god mat, inte umgås med andra,
inte bloggar och mailar, bara klär upp mig för honom, inte skaffar egna intressen, beundrar hans jobb
och hans kropp samt särar på benen ett par gånger i veckan - då vore livet perfekt.
Hans liv.

Men då skulle jag inte vara mig själv.
Då skulle jag bara anpassa mig.
Det har jag gjort länge nog.
Anpassat mig efter andras behov.
Aldrig lyssnat till mina egna behov.

Min själ orkar inte längre uppfylla alla förväntningar. Jag är trött och lustlös.
Jag ger och ger. Tar hand om och fixar.
Men jag känner inte att jag får det tillbaka som jag behöver för att må bra.
Jag vill inte bara kunna säga
"Det är lugnt"
Jag vill kunna berätta att jag mår bra, att jag är glad och lycklig.
För det är jag inte.
Men det är lugnt.
Just nu.

Känslor

Ofta försöker jag känna efter vad jag har för känslor för min man.
Jag iakktar honom när han sover.
Känner efter.
Älskar jag honom?
Eller är det bara en gammal vana att vara ihop?
Vill jag leva resten av mitt liv med denne man?

Efter allt som har hänt, har jag nästan förlorat förmågan att känna något.
Tomheten inom mig har tagit över.
När jag tänker efter, så var det nog inte den äkta kärleken som band oss.
Jag var oerfaren vad gällde förhållanden och önskade inget annat än en partner vid min sida
som jag kunde bilda familj med. Han visade intresse och jag tog väl chansen, i tron om att han
nog är den ende som intresserar sig för mig - någonsin.
Min man var ung, vältränad och snygg när vi gifte oss.
Ja, på bröllopskortet ser jag en snygg ung man med ett trevligt leende.

Idag har han blivit gammal, sliten, överviktig, tunnhårig och bitter.

Det är hemskt när man efter så många år upptäcker att man inte ska söka en partner efter
utseendet. När utseendet sen försämras märker man att insidan inte har något att bjuda
på. Att man är olika och inte förstår varandras tankar egentligen.

När man sen upptäcker att den man man levt med i halva sitt liv har narcisstiska drag och att förhållandet man lever i är destruktivt och allt annat än normalt. Då blir man förtvivlad.
Varför upptäckte jag det inte tidigare?

Jag har sakta, med stigande kraft, blivit psykiskt misshandlad under alla år. Utan att märka det riktigt.
När jag märkte det - alldeles för sent - och började protestera, började den fysiska misshandel också.
Blåmärken läker och försvinner, men själen går sönder ännu mer. Känslorna dör ut.
Det som fick den sista lågan att slockna inom mig, var när han under ett gräl plötsligt spottade mig i ansiktet och kallade mig slampa.
All respekt från hans sida var borta.
Det gjorde ondare än en örfil.

Jag är så tom inombords, att jag ibland undrar om jag någonsin kan våga älska igen.
Verkligen älska av hela mitt hjärta....

Helg

Våra gräl har gått i perioder. Först var det lite då och då. Sen varannan helg. Till slut blev det normalt att grälen började under fredagen. Oavsett vem som började gräla, sade han alltid
"Nu är det helg, så nu måste du börja tjafsa så att vi blir osams igen"
Jag är alltid skulden till allt.
Tycker han.

Jag har länge haft en känsla av att han inte vill umgås med mig och barnen under helgerna.
Att han börjar bråka, för att ha en anledning till att vägra umgänge.
Är han arg på mig får även barnen lida för det.
Istället för att göra en utflykt med dem sitter alla hemma och har långtråkigt.
Jag har börjat ändra på det ibland. Vill han inte följa med, kör jag iväg själv med barnen.
Till parken, till stadsfesten, på loppis, varsomhelst, bara bort.

Förr, när vi var unga och barnen väldigt små, satt jag ensam hemma varje helg.
Han var alltid iväg med kompisar, kom hem mitt i natten. Jag satt ensam. Helg ut och helg in.
Jag tänkte alltid, att det var jag som var tråkig att umgås med.
Förutom att jag var bunden till att ta hand om barnen.
Jag hade dåligt självförtroende och trodde att jag kunde vara glad över att
någon ville vara gift med mig.
Min tid kommer, när vi hittar på saker tillsammans. När jag kan sticka ut på kvällarna. Träffa kompisar.
Dansa. Gå på bio. Äta en bit mat med goda vänner.
Trodde jag.
Nyligen har jag upptäckt att det är han som inte har lust att hitta på saker med mig.
Han är som en broms i mitt liv. Som en järnboja bunden i en kedja kring min vrist.
Jag kommer inte vidare, han hindrar mig.
Ibland känns det som om jag kvävs i hans närhet. Jag blir trött av honom.
Han är en energislukare.
Min livsglädje är borta. Jag bara lever in i nästa dag.
Jag orkar inte drömma och planera.
När jag planterar blommor i trädgården undrar jag för vem jag gör det.
För honom?
För min efterträderska?
För mig?
Jag vet ju inte om jag bor kvar här nästa år.
Fast det har jag ju tänkt i över två år nu. Är för svag för att ta mig härifrån.
Så jag fortsätter att plantera blommor.

Det är söndag.
Jag sitter ensam med barnen.
De är stora.
Vi skulle kunna göra en utflytkt med dem. Jag förslog det förut.
Inget svar.
Sen ringde en kompis. Efter tio minuter körde de iväg tillsammans.
Jag vet inte vart.
Han säger inte ens hejdå när han lämnar huset...

Men lämna då!

Många av de som hör hur jag lever, förstår inte hur jag står ut.
"Man lämna då" är en normal reaktion.
Det är nog rådet jag skulle ha gett till mig själv om jag hade varit utomstående.
I teorin är det den bästa lösningen.
Men något håller mig kvar.
Jag vet själv inte vad riktigt.
Kanske är det rädslan av att inte alltid kunna finnas där för mina barn.
Eller hans reaktion när jag säger att jag vill separera. Blir han aggressiv och våldsam?
Förföljer han mig när jag flyttat? Gör han mitt liv till ett helvete?
Kanske är det tanken på att en annan kvinna en dag brer ut sig i "mitt" hem?
Blir han tvungen att sälja huset för att jag flyttar - och ger han mig skulden sen?
Är jag rädd för att inte klara mig ekonomiskt?
Tror jag att jag kommer att vara ensam resten av mitt liv?

Egentligen är jag inte rädd för att leva som ensamstående. Jag ser det mer som en
slags befrielse att kunna bestämma över mitt eget liv och mina egna handlingar.
Utan att tänka på vad mannen tycker om det.
Utan att få dumma kommentarer.
Jag hatar hans kommentarer.
Han är svartsjuk och irriterad, oavsett vad jag gör.
Det är sällan jag kan göra något utan att ha en klump i magen som tvingar mig hem igen.
Ibland känns det som om jag inte har rätt till att ha kul utan min man.
Jag har t o m svårt för att sitta och skratta vid tv:n när han är med.
Vi sitter mest ensamma hemma med barnen. Numera får vi nästan aldrig besök.
Han ger mig skulden och tvärtom.
Förra sommaren uppförde han sig omöjligt under en utflykt där hans syskon med familjer var med.
Han var svartsjuk på svågern. Sedan dess är ett normalt umgänge med hans släkt inte möjligt.
De tycker att det är jobbigt att umgås med oss p g a allt bråk.

Jag drömmer om att kunna bjuda hem goda vänner, sitta och prata och skratta tillsammans.
Men till mig vill ingen komma. Min bästa kompis har medgett nyligen att hon inte kommer p g a
min man. Hon vet hur han beter sig mot mig, hur han är bakom stängda dörrar.

Jag ser honom ibland, när han kommer hem från jobbet. Han står ute och pratar med grannarna och är hur trevlig och glad som helst. Sen kommer han in i huset och har åskmoln över sig med ett ansiktsuttryck som bara utstrålar bitterhet och frustration.
Har jag tur får jag ett svar på mitt "hej". Ofta försvinner han in i badrummet utan att ens se på mig.

Är han på riktigt dåligt humör börjar felletandet.
Han letar fel och han hittar fel.
Sen börjar tjatet om att jag inte har öppnat posten eller sopat källartrappan.
Små bagateller, men det spelar ingen roll, huvudsaken han kan gnälla.
Huvudsaken han kan få mig att känna mig värdelös och lat.
Ibland undrar han bara torrt:
"och vad har du gjort för förnunftiga saker idag då?"
Jag vet aldrig vad han vill höra. För de saker som jag tycker är "förnunftiga" är i hans ögon inget
som är värt att nämna.

Allt jag gör är fel och allt jag säger är ointressant.

Men lämna då!

Ja....jag borde göra det.
Men något håller mig kvar.
Jag vet bara inte vad.

Början på slutet

Jag vet inte var jag ska börja.
Det här började egentligen för längesen.
Nu börjar början på slutet.
Jag orkar inte längre.
Tomheten inom mig blir bara större och större.
Jag lever inte, jag bara fungerar.
Alla försök till samtal mellan mig och min man gör det hela bara värre.
Han vill inte prata. Han menar att jag är den som förändrats.
Alltså är jag är den som är skyldig till detta.
Tycker han.

Ja, jag har förändat mig.
Jag har blivit vuxen. Tänker även på mina egna behov nu.
Vill inte vara någons skugga. Vill inte längre anpassa mig efter andra.
Det har jag gjort länge nog. Alldeles för länge.

I nästan halva mitt liv har jag anpassat mig och tagit hand om min familj.
Vem tar hand om mig? Vem bryr sig om hur jag mår och vad jag drömmer om?

Häromdagen hade vi bröllopsdag. I nästan halva mitt liv har jag varit gift.
Gift...ja, det är som ett gift. Man blir sjuk av det och dör inombords.
Andra kvinnor får blommor till bröllopsdagen.
Jag fick plocka undan glasskärvor efter ett av mannens vredesutbrott vid matbordet.
Skärvor ger lycka. Men inte i vårt fall.

Det rann en ensam tår nerför min kind när jag försökte somna. Men jag grät inte.
Jag kan inte gråta längre.