Men lämna då!

Många av de som hör hur jag lever, förstår inte hur jag står ut.
"Man lämna då" är en normal reaktion.
Det är nog rådet jag skulle ha gett till mig själv om jag hade varit utomstående.
I teorin är det den bästa lösningen.
Men något håller mig kvar.
Jag vet själv inte vad riktigt.
Kanske är det rädslan av att inte alltid kunna finnas där för mina barn.
Eller hans reaktion när jag säger att jag vill separera. Blir han aggressiv och våldsam?
Förföljer han mig när jag flyttat? Gör han mitt liv till ett helvete?
Kanske är det tanken på att en annan kvinna en dag brer ut sig i "mitt" hem?
Blir han tvungen att sälja huset för att jag flyttar - och ger han mig skulden sen?
Är jag rädd för att inte klara mig ekonomiskt?
Tror jag att jag kommer att vara ensam resten av mitt liv?

Egentligen är jag inte rädd för att leva som ensamstående. Jag ser det mer som en
slags befrielse att kunna bestämma över mitt eget liv och mina egna handlingar.
Utan att tänka på vad mannen tycker om det.
Utan att få dumma kommentarer.
Jag hatar hans kommentarer.
Han är svartsjuk och irriterad, oavsett vad jag gör.
Det är sällan jag kan göra något utan att ha en klump i magen som tvingar mig hem igen.
Ibland känns det som om jag inte har rätt till att ha kul utan min man.
Jag har t o m svårt för att sitta och skratta vid tv:n när han är med.
Vi sitter mest ensamma hemma med barnen. Numera får vi nästan aldrig besök.
Han ger mig skulden och tvärtom.
Förra sommaren uppförde han sig omöjligt under en utflykt där hans syskon med familjer var med.
Han var svartsjuk på svågern. Sedan dess är ett normalt umgänge med hans släkt inte möjligt.
De tycker att det är jobbigt att umgås med oss p g a allt bråk.

Jag drömmer om att kunna bjuda hem goda vänner, sitta och prata och skratta tillsammans.
Men till mig vill ingen komma. Min bästa kompis har medgett nyligen att hon inte kommer p g a
min man. Hon vet hur han beter sig mot mig, hur han är bakom stängda dörrar.

Jag ser honom ibland, när han kommer hem från jobbet. Han står ute och pratar med grannarna och är hur trevlig och glad som helst. Sen kommer han in i huset och har åskmoln över sig med ett ansiktsuttryck som bara utstrålar bitterhet och frustration.
Har jag tur får jag ett svar på mitt "hej". Ofta försvinner han in i badrummet utan att ens se på mig.

Är han på riktigt dåligt humör börjar felletandet.
Han letar fel och han hittar fel.
Sen börjar tjatet om att jag inte har öppnat posten eller sopat källartrappan.
Små bagateller, men det spelar ingen roll, huvudsaken han kan gnälla.
Huvudsaken han kan få mig att känna mig värdelös och lat.
Ibland undrar han bara torrt:
"och vad har du gjort för förnunftiga saker idag då?"
Jag vet aldrig vad han vill höra. För de saker som jag tycker är "förnunftiga" är i hans ögon inget
som är värt att nämna.

Allt jag gör är fel och allt jag säger är ointressant.

Men lämna då!

Ja....jag borde göra det.
Men något håller mig kvar.
Jag vet bara inte vad.