Hört

...jag vet allt som finns att veta
Om en människas ånger
Om allt man borde men inte gjort
Jag har lovat bot och bättring
Oräkneliga gånger
Men även för mig själv så blir det bara ord
Och nu ligger jag här och stirrar i taket
Jag ser samma gamla svartvita film
En handlingsförlamad människa
Står så plågsamt naken
På en perrong där tågen far förbi
Så många timmar kvar än ...

Hört ur:
Så härlig är Jorden
Eva Dahlgren

Att prata

Han kommer hem sent från jobbet. Trött och lite distanserad till mig.
Jag värmer upp maten, som han äter framför tv:n.
Under tiden frågar jag honom om morgondagens firmamiddag.
Vad äter ni, vem kommer och vem fixar maten? Vill du äta hemma sen?
Han svarar och äter vidare.
Sen berättar jag om dagens tandläkarbesök med ett av barnen.
Tandställning innan jul.
Undrar om han hade haft samma problem med överkäken som barnet.
Inget svar.
Jag lämnar honom ensam en stund, lägger barnen och sätter mig sen i andra soffan.

Hans fråga:
"Jaha, ska vi sitta här och titta på tv i varsin soffa nu och inte prata med varann idag heller?"

Min tanke:
Men herregud, jag pratade ju med dig nyss!
Varför ska jag alltid säga något. Prata själv! Berätta! Lyssna! SVARA när jag ställer en enkel fråga.
Men istället håller han käften för att sen anklaga MIG för att inte säga något.

Hans påstående:
"Bara med andra kan du prata"

Min tanke:
Ja, för andra människor är vänliga. Ler mot mig. Lyssnar. Konverserar. Bryr sig. Intresserar sig och SVARAR när man ställer en enkel fråga.

Jag vet inte vad jag ska prata med honom om.
Säger jag inget är det fel.
Säger jag något är det också fel och framför allt ointressant i hans öron.

För ett par år sen tyckte jag att det var bra att kunna sitta i en bil i flera timmar utan att känna sig tvungen att prata med varann.
Idag vet jag att vi inte sade något för att vi inte hade något att prata om. Och det känns inte bra längre.

Bättre?

Vi har inte bråkat på länge nu.
Det var länge sen vi hade två lugna helger i rad.
Jag känner mig förvirrad och avslappnad samtidigt.
För jag är mycket väl medveten om att det vilken dag som helst kan vända.
Fast jag vill inte gräla. Vill inte att han tiger och är arg.
Jag vill att det ska vara lugnt, som nu.

Kanske han har förstått nu, kanske han accepterat, att även jag vill ägna mig åt saker han inte kan förstå.
Kanske han inser att han inte behöver förstå, bara acceptera att jag mår bättre när han inte blandar sig i vad jag gör, att han mår bättre av det han med. Att jag är mer avslappnad utan hans kommentarer och svartsjuka.

Även jag har börjat inse vad JAG har gjort för fel. Eller saker jag inte gjort eller sagt, som egentligen borde ha sagts.
Alla gör vi fel, även jag. Jag är inte alltid heller lätt att leva med.

Ett av barnen kom och kramade om mig och sade:
"Jag är så glad att ni älskar varann igen"
Jag log tillbaka. Men jag tänkte...älskar?

Jag har inga fjärilar i magen - men har man det efter en massa år?
Om han inte tränger in mig i ett hörn, känner jag att det är det rätta att stanna nu. Just NU. Jag lever idag och planerar inte vad som är nästa år.
Men just nu stannar jag.

Jag tänker mer i jag-form. Tänker mer på mig. Gör det jag mår bra av. Planerar saker som JAG vill göra.
Mår jag bra, mår han bra, mår vi bra.
Eller bättre iallafall.

Men stäng inte in mig i den gyllene buren igen, då flyger jag och kommer aldrig tillbaka!