Att prata

Han kommer hem sent från jobbet. Trött och lite distanserad till mig.
Jag värmer upp maten, som han äter framför tv:n.
Under tiden frågar jag honom om morgondagens firmamiddag.
Vad äter ni, vem kommer och vem fixar maten? Vill du äta hemma sen?
Han svarar och äter vidare.
Sen berättar jag om dagens tandläkarbesök med ett av barnen.
Tandställning innan jul.
Undrar om han hade haft samma problem med överkäken som barnet.
Inget svar.
Jag lämnar honom ensam en stund, lägger barnen och sätter mig sen i andra soffan.

Hans fråga:
"Jaha, ska vi sitta här och titta på tv i varsin soffa nu och inte prata med varann idag heller?"

Min tanke:
Men herregud, jag pratade ju med dig nyss!
Varför ska jag alltid säga något. Prata själv! Berätta! Lyssna! SVARA när jag ställer en enkel fråga.
Men istället håller han käften för att sen anklaga MIG för att inte säga något.

Hans påstående:
"Bara med andra kan du prata"

Min tanke:
Ja, för andra människor är vänliga. Ler mot mig. Lyssnar. Konverserar. Bryr sig. Intresserar sig och SVARAR när man ställer en enkel fråga.

Jag vet inte vad jag ska prata med honom om.
Säger jag inget är det fel.
Säger jag något är det också fel och framför allt ointressant i hans öron.

För ett par år sen tyckte jag att det var bra att kunna sitta i en bil i flera timmar utan att känna sig tvungen att prata med varann.
Idag vet jag att vi inte sade något för att vi inte hade något att prata om. Och det känns inte bra längre.