Tre år

Jag har den senaste tiden försökt att lämna en lång och depressiv period bakom mig.
I tre år har jag känt en förändring och längtan inom mig. Längtan till ett annat liv.
I tre år har jag kämpat med mig själv.
I tre år har jag kämpat med honom.
I tre år har jag gått i en cirkel, runt, runt...
I tre år har jag besvärat mig över min situation, men inte ändrat det.
I tre år har jag vetat att det finns ett annat liv, att mitt liv inte är normalt

Länge nog har jag suttit i en grop och hoppats att någon ska komma och dra mig ur den.
Hoppats att någon annan kan  ändra mitt liv, rädda mig.
Ingen kan rädda mig, förutom jag själv.

Med hjälp av vänner, tidningsartiklar och böcker har jag nu samlat vishet och kraft.
Genom affimationer och positivt tänkande försöker jag föreställa mig hur jag vill leva.
Jag inser nu, att det inte hjälper mig att deppa ihop.
Ett leende, trots alla nedgångar, hjälper mig mer än tårar.

Positivt tänkande drar positiv kraft till sig. Allt går lättare.
Vad som är svårt, är att leva med en negativ människa.
Någon som bara ser allt det dåliga i allt och alla. Som ger mig skulden till allt.

Samtidigt försöker han att få mig att säga och göra saker för att visa min kärlek till honom.
Men visar själv inget.
Bara klagar över att jag inte gör det.

"Aldrig kommer ett par snälla ord från dig..."
"Du säger inte att du saknar mig..."
"Jag har inte fått någon kram idag...."
"Har du inget mer att säga mig..."

Allt han förväntar sig av mig, skulle han ha kunnat göra själv, istället för att kritisera mig.

Jag orkar inte ge längre. Jag är tom och trött inombords. Han tar min energi. All den energi som jag hela tiden försöker att bygga upp. Min positiva energi. Jag kämpar för att inte hamna i gropen igen.
Och jag vet att jag är på rätt väg!