Början på slutet

Jag vet inte var jag ska börja.
Det här började egentligen för längesen.
Nu börjar början på slutet.
Jag orkar inte längre.
Tomheten inom mig blir bara större och större.
Jag lever inte, jag bara fungerar.
Alla försök till samtal mellan mig och min man gör det hela bara värre.
Han vill inte prata. Han menar att jag är den som förändrats.
Alltså är jag är den som är skyldig till detta.
Tycker han.

Ja, jag har förändat mig.
Jag har blivit vuxen. Tänker även på mina egna behov nu.
Vill inte vara någons skugga. Vill inte längre anpassa mig efter andra.
Det har jag gjort länge nog. Alldeles för länge.

I nästan halva mitt liv har jag anpassat mig och tagit hand om min familj.
Vem tar hand om mig? Vem bryr sig om hur jag mår och vad jag drömmer om?

Häromdagen hade vi bröllopsdag. I nästan halva mitt liv har jag varit gift.
Gift...ja, det är som ett gift. Man blir sjuk av det och dör inombords.
Andra kvinnor får blommor till bröllopsdagen.
Jag fick plocka undan glasskärvor efter ett av mannens vredesutbrott vid matbordet.
Skärvor ger lycka. Men inte i vårt fall.

Det rann en ensam tår nerför min kind när jag försökte somna. Men jag grät inte.
Jag kan inte gråta längre.