Ensam

Jag känner mig ensam. Otroligt ensam.
Fast jag har mannen och barnen hemma känns det ofta tomt.
Vi pratar ju ändå inte med varann och gör inget tillsammans.

Vi har inte ens kramat om varann sedan...
Jag vet inte hur många veckor det är nu.
Kanske månader.
Inte ens rört vid varann.
Vi lever bredvid varann och inte med varann.

Mest tjafsas det om vem av oss som inte pratar.
Jag säger att jag visst kan prata med honom, men att han bara är vänlig mot andra,
medan han är sur mot mig.
Inte vill jag prata med någon som är sur på mig. Inte vill jag bara höra kritik och se på ett
ansikte som är förvridet av bitterhet.
Min man har två ansikten.
Han är som Dr Jekyll och Mr Hyde.
När han mår bra och umgås med någon han trivs med, har han ett leende och strålande ögon.
När han pratar med mig blir hela hans ansikte skrynkligt och ihoptryckt. Han blir riktigt ful.
Ögonen har en blick som skulle kunna döda. Endast ilska och bitterhet. Hat.

Hellre är jag helt ensam än att vara ensam med honom.

Jag längtar efter en varm och trygg famn. Jag saknar kärlek och omtanke.

Jag känner mig så ensam.