Hälsan

Nyligen sade en vän till mig att jag under det senaste året alltid har något slags problem med hälsan.
Antingen magont, ryggont, huvudvärk, feber, osv.
"Märker du inte att din kropp säger ifrån, för att du inte hör på din själ?"
Det stämmer. Det var nog längesen jag sade att jag mår riktigt bra.

Man kommer nog till en punkt, där kroppen tar över smällarna som själen får.
Jag är ofta, väldigt ofta, trött och lustlös. Skulle kunna göra massor. Men jag orkar inte ta tag i något.
Egentligen är jag en kreativ människa som har massor av skapande lust i fingrarna.
Men jag orkar inte.

Idag var jag till en läkare för att få ett nytt recept till ett par tabletter jag måste ta.
Han undrade hur det var med mig, hur jag mådde?
Jag började förklara min kroppsliga sjukdomssituation, men han avbröt mig genast.
"Jag menar psykiskt!! Har din situation blivit bättre sen sist?"

"Nej...inte direkt" var mitt svar.
Sist jag var hos läkaren var han tvungen att behandla min rygg, för att en nerv var inklämd efter
en oförsiktig....kallar vi det behandling...av min man, vid ett stort gräl.
Han hade nog dragit mig häftigt i armen.
Eller om det var när han knuffade mig.
Kan även ha varit örfilen.

Sedan den händelsen har det varit lugnare, men att tiga är inte heller någon lösning.
Läkaren skakade på huvudet och vi pratade en stund om vad som är bättre.
Stanna eller flytta.
Vi visste båda vilket alternativ som är bäst.
Men han förstod även grunderna till att det är svårt att ta det sista och avgörande steget.

Det är skönt att ha en läkare som lyssnar och verkligen tar sig tid.
Jag har även vänner som lyssnar och bryr sig. Även fast ingen kan hjälpa eller säga vad jag ska göra,
är det skönt att inte vara helt ensam.
Alla beslut är mina. Jag är den enda som kan agera och förändra. Ingen annan.
Ibland önskar man att någon kunde ta över ansvaret för mig och bestämma över mig.
Men så fungerar det inte i livet.

Jag, bara jag, bestämmer över mitt liv och mina handlingar.