31.01.2012

Att alltid göra fel

Jag var hos prästen för en vecka sen. Vi kom fram till att det är ungefär ett år sen jag var där sist.
Det var omöjligt att sammanfatta vad som har hänt och inte har hänt.
Istället berättade jag om hur helgen hade varit. Om hur min man avslutade den veckolånga, lugna perioden med irritationer, diskussioner, anklagelser och trots.
Han skjuter över sina brister på andra. Vänder situationer och anser att andra är skuld till att något blivit fel.
Jag och prästen pratade även om narcissm. Jag har informerat mig lite i ämnet i internet och är medveten om hur sjuk min man är.
Samtidigt är jag medveten om att det är hans barndom som format honom till den han är. Det gör att jag tycker synd om honom. Har medlidande och fortsätter tro att jag kan ändra honom.
Det kan jag inte.
Jag är medveten om det, men ändå är jag såpass hjärntvättad att jag blir handlingsförlamad vid
tanken på separation. Jag är trots allt övertygad om att jag kan göra allt bättre.
Det kan jag inte.
Jag lever med en psykopat. En Dr. Jekyll och Mr Hyde. Han har en god sida som plötsligt kan växla till en ond sida utan empati och insikt.

Jag fick ungefär samma känsla som jag hade vid första samtalet hos prästen, för snart 3 år sen.
Känslan av att inte vara galen, att inte vara den som gör fel.
För det är det man hör hela tiden - att man är den som förstör och gör fel.
Det spelar dock ingen roll vad jag gör. Välj A eller B. A känns rätt men blir fel. B känns fel och blir fel.
Alternativ C, D eller E hade inte resulterat i annat det heller. F hade varit uruselt och G absolut katastrof.

"Det är han som är sjuk - inte du"
En liten tröst, men ingen lösning.

Jag har bestämt mig för att fortsätta min samtalsterapi nu. En gång varannan vecka.

19.01.2012

Terapi

Jag fick ett samtal häromdagen.
Det var den präst som jag länge gick i samtalsterapi hos. Egentligen skulle det vara perterapi, men min man lämnade det andra besöket mitt i samtalet och vägrade att sätta sin fot där igen.
Jag fortsatte ensam, men kände mit till slut som ett hopplöst fall.
Väl medveten om att mitt äktenskap var osunt och att jag borde börja leva mitt eget liv. Men hopplöst
velig och osäker, rädd och handlingsförlamad.
Jag berättade för prästen att min man varit omöjlig under flera veckor och att han bara kommit med dumma kommentarer. Men att det varit rätt lugnt sedan före jul.
Fast hur lugnt det än är, känner jag mig tom inombords.
Jag känner inget. Lever bredvid, men inte med honom.

Jag har inte hört av mig för att jag känner mig hopplös, sade jag till prästen.
Det finns inte hopplösa fall, bara jobbiga omständigheter - som situationen med barn osv, svarade han.

Jag tackade ja till hans erbjudande att komma tillbaka.
Att prata av sig lite skadar nog inte.
Mitt huvud är fullt av tankar, men samtigt tomt.
Jag är förvirrad och vet inte vad jag vill.
Det enda jag vet är att en förändring är nödvändig.
Men exakt vilken, vet jag inte.