Det är lugnt

Det är lugnt just nu.
Det är vad jag brukar säga till mina vänner.
Till de som vet.

Det är lugnt.

Att det är lugnt, betyder att min man är lugn och låter mig vara ifred.
Inget gräl, inga vredesutbrott, inga dumma kommentarer.
Men det betyder även att vi kanske inte pratar mer än nödvändigt med varann.
Vi utbyter de allra nödvändigaste informationerna. Men inte mer.

Jag ser hur grannarna sitter på balkongen och äter tillsammans. Och pratar.
Ibland undrar jag vad andra par pratar om.
Vi har inget att prata om. Säger jag vad jag tänker och tycker, är risken stor att
han antingen är ointresserad och inte lyssnar eller att han blir sur för att han inte
klarar av att ta åt sig av det jag har att säga.
Alltså tiger vi.

Det är lugnt.

Till den dag där han laddat upp sig så mycket att han nästan exploderar av frust.
"Hur länge ska det här fortsätta?" undrar han
"Varför flyttar du inte bara?"
"Vad är det som håller dig kvar här?"
Sen blir han hotfull och aggressiv.
En hel del av vår inredning har fått lida för det.
Repor, hål och krossade glas.
Listan på saker han har haft sönder, skulle kunnas lång.
Allt från garderober och bord till radioapparater och tallrikar.

Om jag bara skulle ändra situationen, skulle det blir bättre.
Tror han.

Det betyder att om jag är hans duktiga fru, som har hushållet perfekt i ordning, uppfostrar
barnen efter hans förväntningar, sköter alla bank- och myndighetskommunikationer felfritt,
målar hans carport, ser till att det alltid finns rena strumpor, lagar god mat, inte umgås med andra,
inte bloggar och mailar, bara klär upp mig för honom, inte skaffar egna intressen, beundrar hans jobb
och hans kropp samt särar på benen ett par gånger i veckan - då vore livet perfekt.
Hans liv.

Men då skulle jag inte vara mig själv.
Då skulle jag bara anpassa mig.
Det har jag gjort länge nog.
Anpassat mig efter andras behov.
Aldrig lyssnat till mina egna behov.

Min själ orkar inte längre uppfylla alla förväntningar. Jag är trött och lustlös.
Jag ger och ger. Tar hand om och fixar.
Men jag känner inte att jag får det tillbaka som jag behöver för att må bra.
Jag vill inte bara kunna säga
"Det är lugnt"
Jag vill kunna berätta att jag mår bra, att jag är glad och lycklig.
För det är jag inte.
Men det är lugnt.
Just nu.