Knut i magen

Igår kväll var han sur igen. Hela ansiktet skrynklades ihop.
Han var sur för att jag inte kramat tillbaka under söndagen.
Men jag kan inte låtsas som om inget har hänt och bara bli öm och kärleksfull plötsligt.
Jag kan ej heller göra mig av med mina problem om jag inte pratar ut.
Om jag inte rensar luften kan jag inte börja andas igen.

"Du är alltid sur, hur ska jag kunna prata med dig?" undrar jag
"När var jag sur sist?!!" fnyser han nästan fram, med rynkade ögonbryn och frustrerad hatblick
"Nu...?!"

Jag vet inte vad han kallar att vara sur. När man krossar tallrikar och gallskriker?
Ingenting i hans blick säger mig att han vill försonas.
Det är bara bitterhet, hat och frust.
Varför förstår han inte att man inte kan närma sig någon som beter sig som en igelkott.
Inte kan jag spärra ut taggarna och sen förvånas över att ingen vill krama mig?

Varken hans kroppsspråk, blickar eller ord ger mig känslan av att han vill ta emot kärlek.
Han bara ger mig känslan av att vara värdelös, att inte ha några som helst rättigheter till
egna drömmar, önskemål eller framtidsvisioner.
Han är familjens hövding och alla ska göra som han tycker. Allt annat är fel.
Tycker han.

Jag har så mycket inom mig som vill ut. Men så länge jag lever med honom måste jag dölja och tiga. Han intresserar sig nog inte ens för var jag tänker och tycker.

Under vårt gräl knuten i magen igen. Den blir stor och gör ont.
Det är en klump av ångest och förtvivlan. Vi känner varann väl, knuten i magen och jag.

Jag vill inte gräla.
Jag vill prata och diskutera, hitta kompromisser och lösningar.
Lyssna till varann.
Men inte gräla.