Känslor

Ofta försöker jag känna efter vad jag har för känslor för min man.
Jag iakktar honom när han sover.
Känner efter.
Älskar jag honom?
Eller är det bara en gammal vana att vara ihop?
Vill jag leva resten av mitt liv med denne man?

Efter allt som har hänt, har jag nästan förlorat förmågan att känna något.
Tomheten inom mig har tagit över.
När jag tänker efter, så var det nog inte den äkta kärleken som band oss.
Jag var oerfaren vad gällde förhållanden och önskade inget annat än en partner vid min sida
som jag kunde bilda familj med. Han visade intresse och jag tog väl chansen, i tron om att han
nog är den ende som intresserar sig för mig - någonsin.
Min man var ung, vältränad och snygg när vi gifte oss.
Ja, på bröllopskortet ser jag en snygg ung man med ett trevligt leende.

Idag har han blivit gammal, sliten, överviktig, tunnhårig och bitter.

Det är hemskt när man efter så många år upptäcker att man inte ska söka en partner efter
utseendet. När utseendet sen försämras märker man att insidan inte har något att bjuda
på. Att man är olika och inte förstår varandras tankar egentligen.

När man sen upptäcker att den man man levt med i halva sitt liv har narcisstiska drag och att förhållandet man lever i är destruktivt och allt annat än normalt. Då blir man förtvivlad.
Varför upptäckte jag det inte tidigare?

Jag har sakta, med stigande kraft, blivit psykiskt misshandlad under alla år. Utan att märka det riktigt.
När jag märkte det - alldeles för sent - och började protestera, började den fysiska misshandel också.
Blåmärken läker och försvinner, men själen går sönder ännu mer. Känslorna dör ut.
Det som fick den sista lågan att slockna inom mig, var när han under ett gräl plötsligt spottade mig i ansiktet och kallade mig slampa.
All respekt från hans sida var borta.
Det gjorde ondare än en örfil.

Jag är så tom inombords, att jag ibland undrar om jag någonsin kan våga älska igen.
Verkligen älska av hela mitt hjärta....