Bra dagar

Livet är inte bara jobbigt och svårt.
Det finns även bra dagar. Det är de dagarna som gör att man inte ger upp.
Som får en att stanna och fortsätta kämpa. I tron att det finns något att kämpa för.

Helgen har varit en av de lugnaste och mest "normala" som vi haft på länge.
Jag är rätt säker på att min man fått sig en utskällning med tillhörande tankeställare,
under ett besök hos en äldre släkting. En av de få han lyssnar till.
Efter besöket där var han plötsligt lugnare, vänligare och pratade normalt med mig.
Log mot mig. Var trevlig och på bra humör.
Jag blev lugnare inombords och kunde njuta lite av helgen.
Kanske, eller med säkerhet, var orsaken även att vi hade besök under helgen.

Inga dumma kommentarer, inga sura miner.

Sådana dagar är sköna, men samtidigt gör de mig lite förvirrad och orolig.
Det är lätt att falla tillbaka. Tro att allt är bra plötsligt.
Jag måste även inse att det som jag kallar "bra" är i andras förhållanden kanske
en normal och trist vardag. Bra för mig är lugnt och utan gräl.

Han höll om mig för första gången sedan flera veckor.
Fast jag måste erkänna att jag inte har haft behov av att bli omkramad.
Inte av honom.

Under dessa "bra" dagar är jag trots allt distanserad och försiktig.
För jag vet att de inte varar i evighet. Ibland lär man sig dock lite av sina misstag.
Jag vågar inte längre satsa med hela mitt hjärta, för jag vet att den dagen kommer,
när allt inte är bra längre.

Det är förvirrande.
Jag kände att det vore synd att flytta ut. Det skulle ju egentligen kunna vara bra.
Egentligen.
Om jag bara anpassar mig lite....

För ett par år sen var det alltid jag som gav efter. Oavsett vad orsaken till ett gräl var.
Jag gjorde allt för att stämningen inte skulle rubbas.
Försökte vara en bra hustru och mamma.
Men jag glömde bort mig själv och mina behov.

Idag börjar jag hitta mig själv igen.
Jag vågar säga ifrån. Vågar protestera.

Men ännu vågar jag inte ändra mitt liv helt.
Jag är förvirrad.