Diskussion

Under kvällen börjar han diskutera med mig. Gräla.
Påstår att jag planerar allt och säger att jag snart nått mitt mål.
Frågar mig hur länge jag tror att han tänker gå med på mitt sätt och mitt beteende.

Jag smäller av lite och undrar vem som går med på vad?
Att jag försöker prata med honom, utan att få vettiga svar. Att han sen i nästa moment går till grannfrun och sätter sig hos henne och är hur trevlig som helst. Samt berättar för henne, det jag ett par minuter tidigare försökt få svar på. Plötsligt kan han. Sen kommer han in till mig igen och är sur och grinig.
Om JAG inte känner mig lurad av honom?!!
"Hon pratar iallafall med mig" svarar han bara

"Jag kan också prata! Om man bara är normal och vänlig mot mig!"

Han bultar med handen på sitt bröst, mot hjärtat och säger:
"Här känner jag ingenting för dig längre. Bara hat"
Sen fortsätter han diskussionen med att plötsligt säga
"Du har tagit fem år av mitt liv!! Som jag bara har slösat med dig. "

Jag frågar mig själv hur han kommit fram till fem år?
Vi har haft ju "bara" haft det stressigt i tre år snart.
Varför fem?
Jag fattar ingenting. Har han kanske känt i fem år att han inte vill mer?

Vi blir avbrutna av ett telefonsamtal. Han hinner lugna ner sin ton lite. Sen fortsätter han med att dra upp gamla fel som jag gjorde för elva år sen. Som jag har ångrat och om och om igen bett om ursäkt för.
Han ser bara mina fel. Han kan inte lita på mig.
Jag påminner honom om att jag ofta har svalt hans skit, blundat och bara fortsatt framåt.
Att jag försökt lita på honom trots allt.
Istället för att dra upp gamla saker om och om igen, år ut och år in.
Det räknas inte.
Bara jag har mina fel.

Men han vill inte prata ut, inte höra vad jag tänker och känner.

Till slut ber han mig att säga det. Han är tyst och lyssnar.
Jag talar om att jag har förändats och att jag vill fortsätta förändra mig. Jag vill söka nytt jobb, utöva mina intressen, motionera. Och jag vill göra det jag känner för. Utan att han ska sitta hemma och vara sur och komma med dumma kommentarer. Utan att ha känslan av att allt jag gör är fel.
Barnen blir större och självständigare. Jag har mer tid för mig. Man blir äldre, mognar och utvecklas.
Jag vill vara den jag är. Jag är som jag är, det kan jag inte ändra.

"Som du är nu  vill jag inte ha dig, vi är för olika, det är helt enkelt bättre att vi separerar" är hans kommentar.

Jag säger ingenting.
Jag vet inte vad jag ska säga.
Jo, jag vet. Men jag vågar inte. Kan inte.
Det är som om någon håller ett grepp om min strupe.
Något hindrar mig.
Även fast jag är medveten om att det är bästa lösningen.

Jag känner ibland att han bara vill bli av med mig.
Att han inte alls vill försonas eller försöka igen. Att hans enda mål är att äckla mig ur äktenskapet.
Kanske väntar någon på att få ta över min plats?
Så känns det.
Men han vill att jag är den som gör slut, som lämnar, som tar steget.
För att ha någon att ge skulden till allt.

Han tycker nog att jag är den skyldige, oavsett vad som händer.