Respektlöst beteende

Han vägrar att prata med mig i normal samtalston.
När han kommer hem från jobbet är han sur och bara klagar. Över allt han kan komma på.

Att sitta vid ett och samma bord som honom och äta är inte som i andra familjer.
Stämningen är ofta tryckt. Han besvärar sig över oss, mig och barnen. Mest mig.
Det har t o m hänt att han har spottat ut maten igen på tallriken.
Inte diskret och i en serviett eller direkt i soppåsen.
Nej, direkt på tallriken! Floff!
Demonstrativt och överdrivet.
Det har även hänt att han inte har rört vid maten alls.
Som när jag nyligen lagade kyckling. Han vill att jag skär den i bitar innan jag bakar den i ugnen.
Jag delar den bara i två hälfter eller lämnar den hel.
Han påstår att den inte är genomstekt då.
Jag vet att den är det, mer än väl.
Han vägrar röra vid maten. Som en trotsig treåring sitter han där surt medan vi andra äter.
Jag kan inte slappna av och njuta av maten, har en klump i magen.

Det värsta är att han är otrevlig hemma, men hur trevlig som helst utanför hemmet.
Ingen vet hur han verkligen är mot mig. Bara de som jag berättar det för.
Efter maten går han ofta ner till grannen och numera ofta bara grannfrun.
Där sitter han och röker eller dricker en öl tillsammans med henne.
Jag varken röker eller dricker öl.
Han pratar och är vänlig. Ibland nästan viskar de. Eller så skrattar hon så det ekar.
Jag hatar hennes skratt. Mig får han inte att skratta längre.
Jag betraktar dem genom fönstret. Hör hur han berättar om dagens skiftande väder.
Lite tidigare hade jag frågat honom om vädret utan att få ett vettigt svar.
Nu har han plötsligt massor att berätta om vädret!
Det brister i mig.
Han sitter och ler mot henne och berättar allt som han upplevt under dagen.
Jag kokar inombords.
Tar på mig skorna och går ner på gården och sätter mig demonstrativt hos dem.
Min man vänder sig mot mig och kollar dumt.
Jag ger honom ett konstgjort flin tillbaka. Nästan ett hånleende.
Plötsligt har han inte mycket mer att berätta.
Han blir tystare och lugnare.
Grannfrun berättar att hon har lagat en stor hög med kotletter.
Jag säger spydigt att hon ju kan ge en till min man, för hos mig får han ju inget.
Det dröjer inte länge, så reser han sig upp och går in till oss.
Ha!
Grannfrun fortsätter prata med mig.
Jag svarar kort och är nästan ovänlig.
Fattar hon inte?
Ser hon inte?

Nej, hon ser inte hur ovänlig han är hemma.
Respektlös.

Sen klagar han på att jag alltid lagar samma mat.
Imorse undrade jag vänligt vad han vill äta ikväll.
"Ingenting" svarar han bara surt.
Hade jag väntat mig ett annat svar?
Varför frågar jag och varför är jag vänlig mot honom?

När han på morgonen lämnar huset för att köra till jobbet, säger han inte hejdå.
Tar bara på sig skorna, tar väskan i handen och går.
Där står jag som ett fån och undrar varför jag ens försöker få ett svar.

Jag är så trött på att leva så här.
Ett liv utan respekt.