En god vän

Häromdagen var jag hemma hos en väninna. Hon visade mig gamla bröllopskort.
Tre gånger har hon gift sig. Tre gånger har det gått fel.

Det första bröllopskortet visade en ung flicka. Hon var bara arton.
Hennes mun log, men blicken såg osäker ut. Hon såg inte lycklig ut.
Jag fick tårar i ögonen.

Det var nog så jag blev väckt ur mitt olyckliga liv.
En god vän till oss, en man, såg samma blick i mina ögon och frågade hur jag mådde. Egentligen.
Jag svarade att jag mådde bra, för jag insåg inte vad han egentligen menade med sin fråga.

Senare upptäckte jag det.
Jag upptäckte även att jag hade känslor för denne man.
Kanske var det för att han såg mig som människa. Lyssnade och brydde sig.
Men han utnyttjade aldrig situationen. Han respekterade mig och gav mig känslan av att jag är bra som jag är. Bara fanns där utan att kräva något.
Det var nya känslor, som jag inte kände.
Det var underbara känslor.
Men vi tillät dem inte att utvecklas.
Istället lät vi det förbli en god vänskap.
En kärleksfull vänskap.
Eller vänskaplig kärlek.
Jag vet inte vad jag ska kalla det.

Ibland hörs vi inte på flera veckor. Sen ringer vi och hör efter hur det är.
Vi pratar om livet, drömmar, förhållanden, barn, jobb och om hur hopplös jag är som
inte tar tag i mitt liv. Som istället går och mår dåligt, blir illa behandlat, utskälld, slagen...

Sist pratade vi i närmare två timmar.
Jag sade att det är svårt för mig när andra bryr sig mer om mitt liv än jag själv gör.
Han svarade:
"Det är även svårt för de människor omkring dig, som tycker om dig, att se på utan att kunna göra något."
Jag tyckte att han hade en klump i halsen när han sade det.

Det finns människor omkring mig, många människor, som behandlar mig med mer respekt och värme än den person som jag lever med.
Varför stannar jag?