Ingen kommentar

Sedan vi grälade häromkvällen har vi knappt pratat med varann.
Jag kan säga saker, ställa frågor, berätta något - men han sitter bara och tiger och ser bitter ut. Låtsas som om han inte hört. Ignorerar.

Om han säger något, kommer det bara en dum och elak kommentar.

Det är nästan skönare när han tiger. Bara håller käften och låter mig vara ifred.
Men det är ingen lösning. Irritationen och frustrationen ligger tjock i luften. Man vågar inte tända en tändsticka av rädsla för att den samlade gasen ska explodera.
Jag vet att den dagen kommer.
Explosionsdagen.
Det är bara frågan när.
Dagen när han smäller av.

Tills dess är han kommentarslös.

Jag bryr mig ärligt talat inte längre om hans kommentarer, vi är ändå inte av samma mening. Jag behöver dem inte.
Men tystnaden kväver mig. Jag kan inte slappna av i mitt eget hem.
Ett hem där vi bara bor, men inte lever.

Ingen kommentar.