Helg

Våra gräl har gått i perioder. Först var det lite då och då. Sen varannan helg. Till slut blev det normalt att grälen började under fredagen. Oavsett vem som började gräla, sade han alltid
"Nu är det helg, så nu måste du börja tjafsa så att vi blir osams igen"
Jag är alltid skulden till allt.
Tycker han.

Jag har länge haft en känsla av att han inte vill umgås med mig och barnen under helgerna.
Att han börjar bråka, för att ha en anledning till att vägra umgänge.
Är han arg på mig får även barnen lida för det.
Istället för att göra en utflykt med dem sitter alla hemma och har långtråkigt.
Jag har börjat ändra på det ibland. Vill han inte följa med, kör jag iväg själv med barnen.
Till parken, till stadsfesten, på loppis, varsomhelst, bara bort.

Förr, när vi var unga och barnen väldigt små, satt jag ensam hemma varje helg.
Han var alltid iväg med kompisar, kom hem mitt i natten. Jag satt ensam. Helg ut och helg in.
Jag tänkte alltid, att det var jag som var tråkig att umgås med.
Förutom att jag var bunden till att ta hand om barnen.
Jag hade dåligt självförtroende och trodde att jag kunde vara glad över att
någon ville vara gift med mig.
Min tid kommer, när vi hittar på saker tillsammans. När jag kan sticka ut på kvällarna. Träffa kompisar.
Dansa. Gå på bio. Äta en bit mat med goda vänner.
Trodde jag.
Nyligen har jag upptäckt att det är han som inte har lust att hitta på saker med mig.
Han är som en broms i mitt liv. Som en järnboja bunden i en kedja kring min vrist.
Jag kommer inte vidare, han hindrar mig.
Ibland känns det som om jag kvävs i hans närhet. Jag blir trött av honom.
Han är en energislukare.
Min livsglädje är borta. Jag bara lever in i nästa dag.
Jag orkar inte drömma och planera.
När jag planterar blommor i trädgården undrar jag för vem jag gör det.
För honom?
För min efterträderska?
För mig?
Jag vet ju inte om jag bor kvar här nästa år.
Fast det har jag ju tänkt i över två år nu. Är för svag för att ta mig härifrån.
Så jag fortsätter att plantera blommor.

Det är söndag.
Jag sitter ensam med barnen.
De är stora.
Vi skulle kunna göra en utflytkt med dem. Jag förslog det förut.
Inget svar.
Sen ringde en kompis. Efter tio minuter körde de iväg tillsammans.
Jag vet inte vart.
Han säger inte ens hejdå när han lämnar huset...

Men lämna då!

Många av de som hör hur jag lever, förstår inte hur jag står ut.
"Man lämna då" är en normal reaktion.
Det är nog rådet jag skulle ha gett till mig själv om jag hade varit utomstående.
I teorin är det den bästa lösningen.
Men något håller mig kvar.
Jag vet själv inte vad riktigt.
Kanske är det rädslan av att inte alltid kunna finnas där för mina barn.
Eller hans reaktion när jag säger att jag vill separera. Blir han aggressiv och våldsam?
Förföljer han mig när jag flyttat? Gör han mitt liv till ett helvete?
Kanske är det tanken på att en annan kvinna en dag brer ut sig i "mitt" hem?
Blir han tvungen att sälja huset för att jag flyttar - och ger han mig skulden sen?
Är jag rädd för att inte klara mig ekonomiskt?
Tror jag att jag kommer att vara ensam resten av mitt liv?

Egentligen är jag inte rädd för att leva som ensamstående. Jag ser det mer som en
slags befrielse att kunna bestämma över mitt eget liv och mina egna handlingar.
Utan att tänka på vad mannen tycker om det.
Utan att få dumma kommentarer.
Jag hatar hans kommentarer.
Han är svartsjuk och irriterad, oavsett vad jag gör.
Det är sällan jag kan göra något utan att ha en klump i magen som tvingar mig hem igen.
Ibland känns det som om jag inte har rätt till att ha kul utan min man.
Jag har t o m svårt för att sitta och skratta vid tv:n när han är med.
Vi sitter mest ensamma hemma med barnen. Numera får vi nästan aldrig besök.
Han ger mig skulden och tvärtom.
Förra sommaren uppförde han sig omöjligt under en utflykt där hans syskon med familjer var med.
Han var svartsjuk på svågern. Sedan dess är ett normalt umgänge med hans släkt inte möjligt.
De tycker att det är jobbigt att umgås med oss p g a allt bråk.

Jag drömmer om att kunna bjuda hem goda vänner, sitta och prata och skratta tillsammans.
Men till mig vill ingen komma. Min bästa kompis har medgett nyligen att hon inte kommer p g a
min man. Hon vet hur han beter sig mot mig, hur han är bakom stängda dörrar.

Jag ser honom ibland, när han kommer hem från jobbet. Han står ute och pratar med grannarna och är hur trevlig och glad som helst. Sen kommer han in i huset och har åskmoln över sig med ett ansiktsuttryck som bara utstrålar bitterhet och frustration.
Har jag tur får jag ett svar på mitt "hej". Ofta försvinner han in i badrummet utan att ens se på mig.

Är han på riktigt dåligt humör börjar felletandet.
Han letar fel och han hittar fel.
Sen börjar tjatet om att jag inte har öppnat posten eller sopat källartrappan.
Små bagateller, men det spelar ingen roll, huvudsaken han kan gnälla.
Huvudsaken han kan få mig att känna mig värdelös och lat.
Ibland undrar han bara torrt:
"och vad har du gjort för förnunftiga saker idag då?"
Jag vet aldrig vad han vill höra. För de saker som jag tycker är "förnunftiga" är i hans ögon inget
som är värt att nämna.

Allt jag gör är fel och allt jag säger är ointressant.

Men lämna då!

Ja....jag borde göra det.
Men något håller mig kvar.
Jag vet bara inte vad.

Början på slutet

Jag vet inte var jag ska börja.
Det här började egentligen för längesen.
Nu börjar början på slutet.
Jag orkar inte längre.
Tomheten inom mig blir bara större och större.
Jag lever inte, jag bara fungerar.
Alla försök till samtal mellan mig och min man gör det hela bara värre.
Han vill inte prata. Han menar att jag är den som förändrats.
Alltså är jag är den som är skyldig till detta.
Tycker han.

Ja, jag har förändat mig.
Jag har blivit vuxen. Tänker även på mina egna behov nu.
Vill inte vara någons skugga. Vill inte längre anpassa mig efter andra.
Det har jag gjort länge nog. Alldeles för länge.

I nästan halva mitt liv har jag anpassat mig och tagit hand om min familj.
Vem tar hand om mig? Vem bryr sig om hur jag mår och vad jag drömmer om?

Häromdagen hade vi bröllopsdag. I nästan halva mitt liv har jag varit gift.
Gift...ja, det är som ett gift. Man blir sjuk av det och dör inombords.
Andra kvinnor får blommor till bröllopsdagen.
Jag fick plocka undan glasskärvor efter ett av mannens vredesutbrott vid matbordet.
Skärvor ger lycka. Men inte i vårt fall.

Det rann en ensam tår nerför min kind när jag försökte somna. Men jag grät inte.
Jag kan inte gråta längre.