Tala är silver, tiga är guld

Igår när han kom hem från jobbet, satte han sig först en stund hos grannfrun och pratade med henne.
Han log vänligt, ögonen lyste och hans röst var lugn och mjuk.
Jag hörde honom berätta om något som hänt på jobbet.
Som om han kom hem till henne efter en hård arbetsdag. Inte till mig.
Det är nog inte riktigt svartsjuka jag kände. Mer en stor besvikelse.
Nästan varje kväll sitter han en stund hos grannarna, röker tar sig en öl och pratar en stund.
Ibland med hennes man, som är en gammal kompis till honom.
Men numera allt oftare bara med henne - medan mannen jobbar kvällsskift.
Varför pratar han inte med samma mjuka röst när han är med mig?

Varför pratar han inte med mig?

Samtidigt, när jag visar min irritation över att han sitter och pratar med henne, svarar han surt:
"Hon pratar iallafall med mig"

Men...det ju HAN som inte pratar med MIG!!
Eller?
Är det mitt fel? Gör jag fel?
Ibland gör han mig osäker.
Men det är typiskt för honom att överföra skulden till mig.
Till slut tror man att man verkligen är den skyldige till allt.
Ofta när jag säger något, hakar han direkt på och menar:
"Vill du börja bråka nu igen?"
Fast jag egentligen bara ville säga något, inte alls ville bråka.

Ibland när jag ställer frågor, ignorerar han mig och säger varken ja eller nej.
Bara ignorerar.

Till slut orkar jag inte säga något mer och tiger.
Ända tills han säger:
"Har du inget mer att säga?"
"Jo, men jag tycker att.."
"Nu behöver du inte heller prata med mig"
"Men när jag.."
"Jag är inte intresserad!"
"Varför kan..."
"Håll bara käften, som alltid, vi behöver inte prata mer!"

Idag har vi varit tillsammans i exakt 19 år.
Har man inget att säga varann efter en så lång tid?
Och vad ska man prata om de kommande åren?

Vi har inget att säga varann.
Vi tiger.

Det är lugnt...