Polisanmälan

Idag är det exakt ett år sen jag polisanmälde min man.

Han var som en ballong som man sakta blåste upp. Jag bara väntade på smällen,
att han skulle explodera av trycket inifrån.
Han hade i flera dagar grälat och hotat mig.
"Om du lämnar mig...."

Jag låg ofta och badade i svett, beredd att springa iväg.
Ibland hade jag kläder ihopvikta bredvid sängen, för att kunna ta med dem i flykten.

Jag kämpar alltid vidare, för att jag är rädd för hans reaktion om jag lämnar.
Vid olika tillfällen har han hotat mig om vad han tänker göra om jag lämnar honom.
Allt från att smutskasta mitt namn i orten där vi bor, till att slå ut tänderna på mig eller
knuffa ner mig  balkongen.
Kanske menar han det inte egentligen, men vem vet hur han reagerar när han är förtvivlad
och förbannad. När han får utbrott slår han sönder saker och slutar tänka på följderna.
Han har själv sagt vid ett tillfälle att han inte menar vad han säger, men att han inte kan
kontrollera sin ilska.
Det är ingen tröst. Inte ens lugnande.

Efter polisanmälan, som jag gjorde för att jag var livrädd efter alla hot, fick han inte närma sig
huset vi bor i.
Efter nån dag kom ett sms, där han skrev att han insåg att han varit elak och dum mot mig. Att
han egentligen inte menar det. Han var ledsen, älskade mig och saknade sin familj.

Jag trodde väl på honom lite.
Vad sött.

Jag trodde även att han äntligen skulle följa med mig till familjerådgivning för att prata ut och lösa
alla knutar.
Så naivt av mig.

Säkerligen trodde jag att det var sista gången han skulle hota mig.
Tror gör man i kyrkan.

Kanske jag även hoppades att han aldrig mer skulle göra mig illa.
Hoppet dör sist, men skyddar dig inte mot hot, örfilar och förnedringar.

Jag mådde bättre inombords medan han var iväg. Hittade lugnet.
Under tiden passade jag även på att prata med kvinnojouren.
De kunde bara rådgiva mig och säga vilka möjligheter jag har.
Men beslutet var mitt.

Jag klarade inte av att lämna. Jag stannade.
Det var ett dumt beslut.