Skrattets kraft

I över två års tid gick jag på samtalsterapi hos en präst, en gång varannan vecka.
Han förundrades ofta över hur jag kunde stå ut i min situation och förstod inte varför jag inte hade brutit ihop för längesen.
Ofta var hag nära, men jag reste mig alltid upp igen.
Om och om tappade jag livslusten och sade "jag kan inte mer", men jag fortsatte.
För jag visste inte hur man gör när man ger upp.
Lägger man sig ner och dör?
Nej, det finns andra lösningar för att komma ur en svacka. Men inte att dö.

Jag hittade kraften i nära vänner. Långa samtal och diskussioner. Mails fulla med omtanke.
Jag hittade lugnet i meditation. Att bara andas och släppa ut spänningarna.
Jag hittade hoppet i affimationer. De gav mig självförtroende och kraft.
Jag hittade kärleken i mina barn. De gav mig en grund att leva.

Ofta såg jag fruktansvärd ut. Inte nog med att jag förlorade vikt, jag fick även mörka ringar under
ögonen och oron och de inre spänningarna stod skrivna i ansiktet på mig.
Tills en vän till mig sade:
"Börja sminka dig! Släpp ut ditt hår! Le och var glad mot andra! Klä dig snyggt!
Det är ingen annan som bryr sig om att du mår dåligt. De ser dig och tänker bara
hur ser hon ut, varför gör hon inget åt sitt utseende?"
Dessa ord fick mig att tänka efter.
Jag slutade att försöka se dålig ut, för det ledde bara till att jag mådde ännu sämre och att människorna omkring mig drog sig tillbaka.
Istället försökt jag alltid att vara vänlig och trevlig mot andra människor.
Jag log och skämtade, fast jag hellre skulle ha velat gräva en grop att hoppa ner i.

Jag fick andra människor att skratta, medan jag själv inte ens hade livsglädjen kvar längre.

Ingen anade hur jag egentligen mådde.
Men om jag log mot dem, log de tillbaka och det gav mig kraft att fortsätta att le....

Jag insåg att, ingen kommer att hjälpa mig ur min situation och min depression.
Den enda som kan göra det är jag själv.
Med lite hjälp av skrattets kraft.