Att inte längta

När mannen är och jobbar är jag avslappnad.
Samma minut som han kör in på gården, blir jag orolig inombords.
Vilket humör är han på? Vad kommer han att säga? Finns det något hemma att klaga på?
Det är ingen glädje, mer en orsak till att bli stressad.
Plötsligt känner jag att jag måste anpassa mig efter honom.

Måste han jobba över ett par timmar, blir jag inte ledsen för det.
Kommer han hem tidigare, blir jag nästan irriterad. Som om man själ min egentid.
Ju längre vi är ifrån varann, desto lugnare blir jag.
Plötsligt kan jag slappna av och tänka på annat.
Tänka på mig.
Göra vad jag vill.

Men det gör mig ledsen att kunna säga att jag inte saknar honom när vi är ifrån varann.
Bara utan hans närvaro känner jag mig fri och kan vara mig själv.
Jag märker att jag mår bättre utan hans sällskap.
Vi är för olika. Jag längtar inte efter hans sällskap.
Jag saknar honom inte.
Hans närhet kväver mig.

Jag vill glädja mig när min partner kommer hem.
Trivas i hans sällskap.
Känna mig uppskattad.
Se honom bli glad av att komma hem till mig.
Jag vill kunna längta.