Helg

Våra gräl har gått i perioder. Först var det lite då och då. Sen varannan helg. Till slut blev det normalt att grälen började under fredagen. Oavsett vem som började gräla, sade han alltid
"Nu är det helg, så nu måste du börja tjafsa så att vi blir osams igen"
Jag är alltid skulden till allt.
Tycker han.

Jag har länge haft en känsla av att han inte vill umgås med mig och barnen under helgerna.
Att han börjar bråka, för att ha en anledning till att vägra umgänge.
Är han arg på mig får även barnen lida för det.
Istället för att göra en utflykt med dem sitter alla hemma och har långtråkigt.
Jag har börjat ändra på det ibland. Vill han inte följa med, kör jag iväg själv med barnen.
Till parken, till stadsfesten, på loppis, varsomhelst, bara bort.

Förr, när vi var unga och barnen väldigt små, satt jag ensam hemma varje helg.
Han var alltid iväg med kompisar, kom hem mitt i natten. Jag satt ensam. Helg ut och helg in.
Jag tänkte alltid, att det var jag som var tråkig att umgås med.
Förutom att jag var bunden till att ta hand om barnen.
Jag hade dåligt självförtroende och trodde att jag kunde vara glad över att
någon ville vara gift med mig.
Min tid kommer, när vi hittar på saker tillsammans. När jag kan sticka ut på kvällarna. Träffa kompisar.
Dansa. Gå på bio. Äta en bit mat med goda vänner.
Trodde jag.
Nyligen har jag upptäckt att det är han som inte har lust att hitta på saker med mig.
Han är som en broms i mitt liv. Som en järnboja bunden i en kedja kring min vrist.
Jag kommer inte vidare, han hindrar mig.
Ibland känns det som om jag kvävs i hans närhet. Jag blir trött av honom.
Han är en energislukare.
Min livsglädje är borta. Jag bara lever in i nästa dag.
Jag orkar inte drömma och planera.
När jag planterar blommor i trädgården undrar jag för vem jag gör det.
För honom?
För min efterträderska?
För mig?
Jag vet ju inte om jag bor kvar här nästa år.
Fast det har jag ju tänkt i över två år nu. Är för svag för att ta mig härifrån.
Så jag fortsätter att plantera blommor.

Det är söndag.
Jag sitter ensam med barnen.
De är stora.
Vi skulle kunna göra en utflytkt med dem. Jag förslog det förut.
Inget svar.
Sen ringde en kompis. Efter tio minuter körde de iväg tillsammans.
Jag vet inte vart.
Han säger inte ens hejdå när han lämnar huset...