Den goda viljan

Jag lyckades få med min man på en promenad under helgen.
Egentligen frågade jag honom mer för att få ett nej till svar och sen gå själv eller med en kompis.
Men han lät sig övertalas - om än lite motvilligt och lustlöst.

Efter en stund tog han min hand.
Där gick vi bredvid varann, hand i hand, som ett par som håller ihop i vått och torrt.
Utåt sett iallafall.
De som såg oss tänkte nog att, tänk vad de är kära och gulliga mot varann efter så många år.
Det var ok att hålla hans hand. Men det hade varit lika ok att hålla ett av barnen i handen. Eller en bror.
Vi bara höll varandras händer, men jag vet inte hur mycket kärlek han kände när han gjorde det.
Jag kände ingenting. Bara en hand.
Efter en stund blev det varmt. Händerna nästan brände mot varann. Han släppte taget.
Det var lika ok att släppa taget som att hålla hans hand.
Han hade visat sin goda vilja.

På kvällen ville han ut och äta med mig, hade han sagt.
Vi går nästan aldrig ut tillsammans. Det här skulle vara ett försök till ett nytt försök.
När vi kom hem från promenaden mådde jag inte bra. Tröttheten tog över min kropp.
"Ska vi fråga om någon vill följa med oss?" undrade han
"Ja, det kan vi göra" svarade jag
Han ringde till grannarna för att höra om de ville följa med. De var bortresta över helgen.
Sen ringde han för att höra om hans mamma ville följa med. Även hon tackade nej.
Jag kände att han tyckte att det skulle bli jobbigt att sitta ensam med mig vid ett bord.
Han visste, liksom jag, att vi skulle sitta mittemot varann och inte hitta samtalsämnen.
Vi skulle pina oss igenom en middag på tu man hand.
Det skulle bara kännas påtvingat och jobbigt.
Han visste det.
Jag visste det.
Men ingen av oss sade det högt.
Min kropp sade ifrån...jag orkade inte...
"låt oss stanna hemma med barnen och se på tv"...sade jag
"Ok...men jag hade velat äta ute med dig ikväll" menade han.
Men han protesterade inte.
Han hade visat sin goda vilja.