I mitt huvud

Mitt huvud, där mina tankar samlas, är som ett runt mörkt rum.
Jag är inte ensam i det rummet. Massor av människor samlas i detta rum. En del av dem är ledsna och förtvivlade, sitter och gråter. Andra kommer för att försöka få mig att måla om väggarna i en ljusare färg. Vi skrattar tillsammans och har kul. Vissa kommer in och ser mig, men säger inget och gör inget. Vägrar se vad som händer, drar sig. Det är inte mitt problem, sköt dig själv, säger man och försvinner snabbt igen.
Alla pratar samtidigt, det känns ofta förvirrande. Jag vet inte vem jag ska lyssna på. Blablabla. Jag håller för öronen och blundar.
Flyr för en minut.
På väggarna hänger det kloka ord som vänner har lämnat efter sig.
Det finns även ondska och förtvivlan, en kraft som yr omkring i rummet och sprider svart färg på väggarna.
Jag har små fönster i rummet. Genom dem kommer det en liten strimla ljus.
Hoppets ljus kallar jag det. Framtidens ljus. Glädjen och lyckans ljus.
Ibland kikar någon in genom fönstret för att se hur det är med mig. Försäkra sig om att allt är bra. Jag nickar och säger att allt är bra.
Jag ljuger. Orkar inte med en person till som oroar sig över mig.
Det finns en dörr till rummet. En dörr som är stängd. Den är svart den med. Handtaget är av guld och lyser i mörkret. Den bara väntar på att jag ska komma och öppna dörren. Glänsande och lockande guld.
Men mina ben är tunga. Jag har järnskor som gör det svårt att gå.
Jag sträcker ut min arm så mycket jag kan för att nå dörrhandtaget. Men det går inte. Det är fel metod. Jag måste lära mig att gå, även med tunga järnskor på fötterna.