30.07.2012

Trasig

Förra hösten köpte jag en laptop. Den gömde jag i nästan ett halvår, eftersom min man redan sparkat sönder en dator tidigare av ilska. Under våren kändes det dock lugnare hemma och mitt förtroende för honom växte.
Jag lät honom tro att jag nyss köpt den, sen tog jag fram laptopen och lät den alltid ligga framme.
Ofta hade jag kontakt med vänner över Facebook. Även gamla klasskompisar som jag inte sett sedan evigheter.
En söndagmorgon blev jag väckt av min man, som irriterat ber mig komma och förklara en sak. Vi går ut till köket där min laptop står på bordet. Han pekar på den och undrar vem det är.
Sidan visar en konversation mellan mig och en gammal (manlig) klasskompis. Vi hade skojat och tramsat lite, men även diskuterat arbete och barn.
Min man undrade vad f-n det är för en typ och varför han har skrivit sin adress till mig.
Innan jag hinner förklara varför, lyfter han laptopen i luften och slänger det med en kraftig smäll i golvet.
Sen smäller han till mig...höger, vänster, höger...

Men konstigt nog bryr jag mig inte om örfilarna...mer orolig är jag för alla bilder jag hade på laptopen.
Bilder sedan barnen var små. Saker man inte kan ersätta.
Jag blir även arg på mig själv, för att jag inte fortsatte att gömma laptopen - nu hände det som jag visste kunde hända. Varför lyssnade jag inte till min känsla?

Jag vet att det aldrig kommer att bli bra, att han aldrig kommer att ändra sig och att förtroendet från båda sidor är skadat.

Jag har bett om förlåtelse för att jag har skrivit saker som kan uppfattas fel.
Han har ännu inte bett om förlåtelse för det han gjort.

Jag är så trött nu. Vill leva fritt, utan att bli kontrollerad, kritiserad och nedtryckt.
Min laptop är trasig. Mitt äktenskap är trasigt. Jag är trasig.

08.06.2012

Kan jag?

Kan jag sova i den säng där jag en gång legat kallsvettig av rädsla?
Vill jag kyssa de läppar som en gång spottat mig i ansiktet?
Får jag känslor för någon som en gång sagt hur han hatar mig?
Kan jag le mot den blick som man  en gång har dödat mig med?
Vill jag bli smekt av de händer som en gång har slagit mig?
Vill jag bli kramad av de armar som rivit sönder mina kläder?
Kan jag glömma vad som en gång skett?
Kan jag förlåta det man en gång utsatt mig för?

Hur mycket jag än vill så vet jag inte om jag kan.
Hur lång tid jag än behöver vet jag inte om det räcker.
Hur mycket han än ändrar sig, vet jag inte om jag vågar.

29.05.2012

Små tankar

De senaste veckorna har stämningen hemma varit bättre. Vi har inte bråkat lika mycket som vi gjorde tidigare.
Ibland har jag tänkt att det "nog blir bra" och att känslorna kanske kommer tillbaka med tiden. Men hur jag än
försöker, så känner jag en viss tomhet inom mig. Även fast det tidsvis är bättre mellan oss, känner jag inte att han egentligen intresserar sig för mina intressen eller vad jag gör.

Tack vare en ny kompis med gemensamma intressen har jag lyckats tänka på annat än problem. Jag har kunnat skratta mycket med henne och vi har sysselsatt oss med roliga saker. Det har verkligen lyft mig att lära känna henne. Jag har andra goda vänner, men de drar ofta ner mig i gamla tankesätt där jag bara bearbetar samma gamla problem. Som att gå runt, runt utan att hitta en lösning.
Mitt nya tankesätt har kanske även påverkat min man positivt. Ett tag iallafall.

Jag känner ett stort behov av närhet och ömhet - men vet inte om jag någonsin kommer att hitta den rätta känslan hos honom igen.
Jag vill älska och bli älskad - men hittar inte "det" i vårt äktenskap.
Ibland blir jag rädd, vid tanken på att jag kanske lever en hel evighet med en man som egentligen inte passar
ihop med mig. Kanske finns det en själsfrände som tänker och är som jag. Någon som delar mina intressen med mig och accepterar det jag gör.
 Men jag avstår från att ta reda på om han finns och lever i ett äktenskap som egentligen aldrig varit riktigt bra.

03.03.2012

Smyger

Jag märker att jag smyger med mycket här hemma. Tassar på tå, tiger, undviker.

Min man lägger sig ofta tidigt. Jag sitter uppe länge, ensam.
Det har blivit en vana för mig att jag lägger mig först när han sover.
Då smyger jag i säng.
Nyligen berättade jag för en väninna hur jag går tillväga.
För varje snarkning tar jag ett steg fram till sängen.
När han snarkar lyfter jag täcket. Vid nästa snarkning sätter jag mig.
Vid nästa lägger jag mig och vid nästa snarkning drar jag täcket över mig.
Sen tar jag ett djupt andetag, andas ut och försöker sova.

Jag tiger om mycket. Berättar inte allt som jag gjort, hört eller sett.
Antingen är det inget han intresserar sig för, eller så ger det honom bara en
grund att bli irriterad. Vi pratar inte mycket om vad som hänt under dagen.
Egentligen pratar vi nästan inte alls med varann.

Jag smyger även med saker. Nyligen köpte jag mig en laptop, som han inte
vet om. Där kan jag skriva utan att han kan kontrollera mig. Men det är bara
en tidsfråga innan han upptäcker den. En gång sparkade han sönder en dator
i ett vredesutbrott och jag är rädd för att han kan göra det igen. Därför gömmer
jag min laptop.

Jag läser böcker som han inte intresserar sig för. Jag skriver en blogg som han
inte vill se. Jag har hundratals foton som han aldrig sett.
Vi gör nästan inget gemensamt. Lever bara BREDVID varandra.

Jag lever bredvid en man som jag smyger, tiger och gömmer saker för.

28.02.2012

Att tänka fel

Jag känner mig svag och förvirrad, trött och hopplös.
Ett ständigt tvivlande mellan stanna eller gå, stanna eller gå, stanna eller gå, har gjort mig så snurrig i huvudet att jag inte kan tänka klart. Lever som i en dimma.

Jag har länge kämpat med mina känslor. Försökt att hitta tillbaka känslorna till min man.
Jag känner bara medlidande och dåligt samvete, men har inga känslor kvar. Bara tomhet.


Samtidigt har jag försökt att bli av med de känslor jag känt för min gode vän. Han som alltid lyssnat.
Han som var på min sida och alltid förstod.Även fast jag vet att han tycker om mig, inser jag nu att jag alltid var den som sökte kontakt - inte han.  

Prästen sade sist att, det jag inte fann hos min man, sökte jag hos min vän.
Mina tankar har alltid flugit mellan min man och min vän och det har gjort mig förvirrad.
Ännu mer frustrerande är det att inse verkligheten.
Min man är sjuk och inte kapabel att känna empati eller föra ett normalt känslomässigt samtal.
Min gode vän är bara en vän som dessutom lever i ett förhållande och varken är  min räddare eller framtida partner. 

Jag måste släppa allt och alla nu, säger man till mig.
Hur jag släpper är min sak. Om i en handling eller bara i tanken.
Huvudsaken är att jag börjar tänka på mig själv. Bara mig.
Vad vill jag? Vad gör mig lycklig? Vem vill jag vara?

Jag vet inte.
Har tappat bort mig själv.
Alltid har jag tänkt på andra och glömt mina egna behov.
Hela tiden har jag försökt att kämpa och tvinga fram andra att älska mig.
Kärlek kan man inte tvinga fram.

Orkar inte tänka. Känner mig så trött, förvirrad och tom.
Vem är jag?

25.02.2012

Klädsel

När jag kliver upp är jag trött och har lätt huvudvärk. Har det ofta de senaste dagarna. Spänningarna och värken i rygg och nacke drar upp över huvudet.
Min hy är blek efter den långa vintern. Ringarna under ögonen blir allt tydligare. De börjar svullna lite också. Kanske för att jag inte mår riktigt bra.
Jag pudrar ansiktet lite lätt för att dölja det som står skrivet i mitt ansikte.
Min man passerar badrummet och undrar varför jag måste sminka mig.
Jag svarar att jag gör det varje morgon för att inte se blek ut.

Jag undrar om han vill följa med mig till mataffären. Kanske frågar jag bara för att försöka hitta en gemensam aktivitet. Vi gör inget gemensamt.
Han svarar nej.
När jag väl ska köra, ber han mig släppa av honom vid en verkstad på vägen där han ska träffa en vän.
Jag kliver in i bilen.
Han granskar mig uppifrån och ner. Ger mig en misstrogen och anklagande blick och säger:
"Jaha, du ska handla du"
och syftar på min klädsel.
Jag har ett par svarta byxor, som jag fick till skänks för närmare 15 år sen. Allt utom modernt.
En svart jacka och en sjal. Håret har jag i en hästsvans i nacken.
Hur ska jag annars gå klädd, tänker jag.
"Fortsätt så, fortsätt i det spåret!" säger han surt och anklagande
"Jag ska handla!", säger jag "Du kan följa med om du vill"
"För att se på?" säger han och ger mer gas med bilen än nödvändigt, för att visa sin ilska.
Jag vet att han inte menar att han ska se på när jag handlar. Han menar att han ska se på hur jag träffar en annan man.

Han blandar sig ofta i vad jag tar på mig. Vad det än är är det i hans ögon utmanande.
Jag går sällan med utsläppt hår när han ser det, jag målar aldrig naglarna och jag bär endast högklackat när vi är inbjudna till en stor fest.
Har jag kortbyxor eller en kjol när det är varmt ute, har jag naturligtvis tagit på mig det för att vara utmanande eller träffa någon.

Jag längtar ibland efter att vara en riktig kvinna - i kjol, högklackat, sminkad och med nyfriserat hår.
Men jag orkar inte med hans kommentarer och blir den lilla grå musen i hans närvaro.

21.02.2012

Drömhuset

Sedan en längre tid har jag ofta tänkt på att flytta till en egen lägenhet. Jag har även varit och tittat på lägenheter, men inte vågat säga ja till dem.
Ofta funderar jag på hur det hade varit idag om jag hade haft modet att göra det.

Länge har jag klamrat mig fast vid vårt hus. Drömhuset.
I halva mitt liv hade jag drömt om ett eget hus. Bläddrat i tidningar, samlat bilder, skissat på planlösningar, funderat på hur trädgården skulle utformas.
En dröm.

När vi sen flyttade in i det egna huset tog drömmen slut. Jag insåg nog att ett lyckligt liv inte har med fyra väggar att göra. Mitt äktenskap blev inte bättre av det egna huset.
De fyra väggarna fylldes av frustration, gräl, tvivel och aggressioner.
Inte med glädje, kärlek och lättnad.

Medan vi har grälat, har vi samtidigt varit tvungna att kämpa för att kunna behålla huset.

I helgen kom min man hem och sade att han kanske hade en köpare till huset. Att en man skulle komma dagen därpå. Om mannen skulle ge ett bra bud - skulle min man sälja.
Jag förvånades nästan över hur lugn jag var. Min enda kommentar var att budet säkerligen inte kommer att vara så högt som min man hoppas.
Sen sade han inget mer. Inte jag heller. Istället började jag plocka undan och städa.
Inom mig kände jag nästan en lättnad. Om huset säljs är det en anledning för mig att söka en lägenhet.
En EGEN lägenhet.
Jag accepterade tanken på att flytta ut ur drömhuset.

Det kom aldrig någon och kollade på huset. Han hade bara skojat.

Ha.......ha.......ha.....

31.01.2012

Att alltid göra fel

Jag var hos prästen för en vecka sen. Vi kom fram till att det är ungefär ett år sen jag var där sist.
Det var omöjligt att sammanfatta vad som har hänt och inte har hänt.
Istället berättade jag om hur helgen hade varit. Om hur min man avslutade den veckolånga, lugna perioden med irritationer, diskussioner, anklagelser och trots.
Han skjuter över sina brister på andra. Vänder situationer och anser att andra är skuld till att något blivit fel.
Jag och prästen pratade även om narcissm. Jag har informerat mig lite i ämnet i internet och är medveten om hur sjuk min man är.
Samtidigt är jag medveten om att det är hans barndom som format honom till den han är. Det gör att jag tycker synd om honom. Har medlidande och fortsätter tro att jag kan ändra honom.
Det kan jag inte.
Jag är medveten om det, men ändå är jag såpass hjärntvättad att jag blir handlingsförlamad vid
tanken på separation. Jag är trots allt övertygad om att jag kan göra allt bättre.
Det kan jag inte.
Jag lever med en psykopat. En Dr. Jekyll och Mr Hyde. Han har en god sida som plötsligt kan växla till en ond sida utan empati och insikt.

Jag fick ungefär samma känsla som jag hade vid första samtalet hos prästen, för snart 3 år sen.
Känslan av att inte vara galen, att inte vara den som gör fel.
För det är det man hör hela tiden - att man är den som förstör och gör fel.
Det spelar dock ingen roll vad jag gör. Välj A eller B. A känns rätt men blir fel. B känns fel och blir fel.
Alternativ C, D eller E hade inte resulterat i annat det heller. F hade varit uruselt och G absolut katastrof.

"Det är han som är sjuk - inte du"
En liten tröst, men ingen lösning.

Jag har bestämt mig för att fortsätta min samtalsterapi nu. En gång varannan vecka.

19.01.2012

Terapi

Jag fick ett samtal häromdagen.
Det var den präst som jag länge gick i samtalsterapi hos. Egentligen skulle det vara perterapi, men min man lämnade det andra besöket mitt i samtalet och vägrade att sätta sin fot där igen.
Jag fortsatte ensam, men kände mit till slut som ett hopplöst fall.
Väl medveten om att mitt äktenskap var osunt och att jag borde börja leva mitt eget liv. Men hopplöst
velig och osäker, rädd och handlingsförlamad.
Jag berättade för prästen att min man varit omöjlig under flera veckor och att han bara kommit med dumma kommentarer. Men att det varit rätt lugnt sedan före jul.
Fast hur lugnt det än är, känner jag mig tom inombords.
Jag känner inget. Lever bredvid, men inte med honom.

Jag har inte hört av mig för att jag känner mig hopplös, sade jag till prästen.
Det finns inte hopplösa fall, bara jobbiga omständigheter - som situationen med barn osv, svarade han.

Jag tackade ja till hans erbjudande att komma tillbaka.
Att prata av sig lite skadar nog inte.
Mitt huvud är fullt av tankar, men samtigt tomt.
Jag är förvirrad och vet inte vad jag vill.
Det enda jag vet är att en förändring är nödvändig.
Men exakt vilken, vet jag inte.