Barnen

Hur jag än vrider och vänder på mig, känner jag att jag sviker mina barn.
Att jag gör fel.

Jag har ofta hört att barn tar åt sig skulden när föräldrarna skiljer sig.
Till mina barn skulle jag vilja säga:

"Ni är inte grunden till en separation. Ni är grunden till att jag stannade"

Och det har jag gjort alldeles för länge.
Stannat.
Hade jag inte haft barnen hade jag packat min väska och dragit.
För längesen.
Istället stannar jag och inbillar mig att jag erbjuder mina barn en "hel" familj.
Men det gör jag inte.
De är säkert lika förvirrade som jag.
De har hört och sett mer än ett barn borde.
Ofta känner jag att jag har misslyckats som mamma. För att jag inte tar dem härifrån.
Men omständigheterna, som jag inte vill ta upp här, gör att jag känner mig tvungen att stanna.
Det skadar mina barn att se mig bli illa behandlad. Att ofta se mamma ledsen och trött.
Att se föräldrar som är osams. Som inte älskar och respekterar varann.
Jag sviker dem och jag sviker mig själv genom att fortsätta kämpa för ett normalt familjeliv.
Som aldrig kommer att bli normalt.
Samtidigt känner jag att jag sviker dem om jag lämnar, om jag inte alltid kan finnas där för dem.
För det kan jag inte om vi separerar.
Det gör ont i mig att jag inte kan ge mina barn det jag vill ge dem.
Trygghet och en fin barndom att se tillbaka på.
Visst har vi fina upplevelser tillsammans och kan skoja och skratta,
men jag vill inte att de ska vara rädda.
Rädda om mig.
Det är ju jag som ska ta hand om dem och inte tvärtom.

Efter högljudda gräl händer det att ett av barnen kommer smygandes till mig,
ser allvarligt och oroligt på mig och nästan viskar fram ett
"Mamma, har han gjort illa dig...?"
för att försäkra sig om att allt är bra med mig.
Jag vill inte att barnen ska oroa sig.
Även fast de skrattar och verkar glada, vet jag att de innerst inne mår lika dåligt som jag.

Under lugna perioder, när det inte har grälats, har jag ibland trott att de mår bra.
Tills de plötsligt, utan förvarning eller anledning, frågar:
"Mamma, måste du flytta...?"
Det har sett honom slänga ut mig, de har hört honom säga att jag äntligen ska dra,
packa väskan och försvinna.
Jag har alltid stannat eller kommit tillbaka när han lugnat ner sig - för att jag bara vill vara mamma
till mina barn. Jag vill finnas där när de behöver mig.

För exakt ett år sen, tittade jag på en lägenhet i orten där jag bor.
Jag sade inte nej till den. Men jag vågade ej heller säga ja.

Det hade nog varit bättre om jag hade sagt ja.

Varför känner jag mig ansvarig för allt, när inte han gör det?
Varför tror jag att jag sviker mina barn om jag separerar och flyttar?
Varför, varför, varför....

Jag vill ju bara vara en bra och glad mamma till mina barn.