Förlåt

Jag har många vänner som vet hur jag mår och hur min situation är.
De blir bara fler och fler.
Ofta vill man hjälpa mig, men vet inte hur.
Ibland ger man mig förslag på vad jag kan göra.
Jag lyssnar.
Jag instämmer.
Men jag gör inget.

Jag är tacksam för allas engagemang, men samtidigt mår jag dåligt av det.
För att jag ser hur andra ibland engagerar sig mer i mig än jag själv gör.
Det känns som om de slösar bort sin dyrbara egentid på ett hopplöst fall som mig.

Väl medveten om att det bara är jag som kan ta det avgörande steget.
Ingen annan.
Ibland har jag önskat att någon skulle ta min hand och leda mig bort från allt.
Men när man ger mig en hand vågar jag inte ta den.

Förlåt.
Förlåt att jag gör dig besviken.
Förlåt att jag inte tar emot dina goda råd.
Förlåt för att jag inte gör vad som är bäst.
Förlåt för att jag är så konstig.
Förlåt.
Jag vet inte själv vad det är som hindrar mig från att göra det som är bäst för mig.
Jag önskar jag hade svar på mina frågor. Men det har jag inte.

Tack för att du finns, min vän
Men förlåt för att jag inte finns där för mig själv.
Tack för att du lyssnar på mig.
Men förlåt för att jag inte själv hör vad jag säger.
Tack för att du sträcker ut din hand.
Men förlåt för att jag inte vågar ta den.
Tack för att du tror på mig.
Men förlåt för att jag tvivlar på mig själv.
Tack för att du försöker att förstå.
Men förlåt för att jag inte förstår mig själv.

Tack och förlåt!