Två sidor

När jag satt och pratade med läkaren igår, tyckte han att det är synd att jag inte kan föra ett normalt samtal med min man.
Utan att diskutera sina problem kan man inte lösa dem.
Oavsett vad som är lösningen, måste man diskutera.
"Man måste lyssna till båda parter. Det finns alltid två sidor på ett problem" menade läkaren.
"Jag har hört din version och är på din sida, men din man borde berätta sin version"
Läkaren menade att vi borde söka hjälp i en terapi, där en tredje person sitter med.

Hur ofta har jag inte föreslagit det...

Jag är inget oskyldslamm och jag är inte perfekt. Det har jag aldrig påstått.
Säkerligen har jag ofta sårat min man, men mer som en reaktion på hans beteende mot mig.
Jag har ofta försökt att förlåta och förtränga, leva vidare och inte se tillbaka.
För han har definitivt mer fel än jag.
Men han hackar på saker som jag lagt bakom mig för länge, länge sen.
Hans egna fel nämner han inte. Det pratar man inte om.

Säkerligen säger han - om han nu pratar med någon - att jag är känslolös, kall och inte vill prata med honom.
På sätt och vis stämmer det.
Jag har förlorat mina känslor, jag är tom och kall och det lönar sig inte att börja ett samtal med honom.
Om han skulle lyssna och inte börja skrika och bli aggressiv, skulle jag mer än gärna vilja prata ut med honom. Men det går inte.

Säkerligen skulle han även säga att jag har mina fel, att jag har sårat hans känslor och ljugit för honom.
På sätt och vis stämmer även det.
Jag har mina fel, men vilken människa är felfri?
Jag har även sårat honom, men det skedde nog för att han sårade mig först.
Mer än en gång har jag ljugit för honom. Men det var nödlögner, för att slippa genomgå det jag
gör idag.
Jag ljuger inte gärna. Jag hatar att ljuga. Hellre tiger jag om saker och ting. Låter bli att nämna det.
Allt för att inte göra honom arg eller upprörd, såra eller skada.

Ärlighet varar inte alltid längst. Ibland är det bättre att bara tiga.
Men det är inte bättre att tiga när man försöker rädda ett äktenskap.
Att inte prata ut och diskutera förnunftigt med varann  är som att vandra i en spiral.
Det går runt, runt, runt och situationen blir värre och värre.
Till slut är man så snurrig av att vandra i spiralen, att man inte kan tänka klart längre.
Man upprepar sig och hittar ingen lösning.
Om och om och om igen.
Man hamnar i ett destruktiv mönster.

Det hjälper inte att jag försöker förklara saker och ting från min sida.
Han vill inte höra.
Han vill bara att jag ska vara så som han föreställer sig att en bra hustru är.
Punkt.