Kloka barn

Jag lägger mina barn, när ett av dem plötsligt säger:
"Jag hörde er igen..."

Inga förklaringar behövdes, VAD som hade hörts, NÄR eller HUR.
Jag visste vad som menades. Barnen hade vaknat av min mans höga röst under vårt gräl häromkvällen.
Jag hde bett honom att sluta skrika, för att barnen inte skulle bli väckta, men då skrek han:
"Jag skriker hur mycket jag vill i mitt hus!!"

Jag sade till barnen att jag är ledsen för att de varit tvungna att höra oss gräla. Att jag inte vill att de ska höra det.

Då säger ett av barnen
"Det är nog bättre om ni separerar!"
Lugnt och självklart, bara konstaterat.
"Kanske det" svarar jag
"..då måste ni inte bråka mer" forsätter barnet
"Ja, där har du rätt" säger jag och undrar "men skulle du inte bli arg på mig om vi separerar?"
"Nej" kommer det till svar. Lika lugn och självklart som innan.
Inga tårar, bara lugnt och sansat. Kort och självklart. Nej.
"Och du?" säger jag och vänder mig till andra barnet "skulle du bli arg om vi separerade?"
"Nej" svarar andra barnet lika självklart och skakar på huvudet.

De formligen ber mig att äntligen göra slut på det långa lidandet.
Ingen av oss mår bra och de känner till lösningen på problemet.
De har inte ens lämnat lågstadiet och talar om för mig, en vuxen kvinna, vad som är bättre. De talar om att jag inte behöver offra mig, att jag inte har skulden, att det är ok att ge upp hoppet, sluta kämpa, avsluta, lämna.
Det är ok.

"Ibland är ni barn klokare än vi vuxna" säger jag och stryker med handen över barnets rygg
"Ja, ibland är barn det" svarar barnet och nickar instämmande