Att tänka fel

Jag känner mig svag och förvirrad, trött och hopplös.

Ett ständigt tvivlande mellan stanna eller gå, stanna eller gå, stanna eller gå, har gjort mig så snurrig i huvudet att jag inte kan tänka klart. Lever som i en dimma.

Jag har länge kämpat med mina känslor. Försökt att hitta tillbaka känslorna till min man.

Jag känner bara medlidande och dåligt samvete, men har inga känslor kvar. Bara tomhet.

Samtidigt har jag försökt att bli av med de känslor jag känt för min gode vän. Han som alltid lyssnat.

Han som var på min sida och alltid förstod.Även fast jag vet att han tycker om mig, inser jag nu att jag alltid var den som sökte kontakt - inte han.  

Prästen sade sist att, det jag inte fann hos min man, sökte jag hos min vän.

Mina tankar har alltid flugit mellan min man och min vän och det har gjort mig förvirrad.

Ännu mer frustrerande är det att inse verkligheten.

Min man är sjuk och inte kapabel att känna empati eller föra ett normalt känslomässigt samtal.

Min gode vän är bara en vän som dessutom lever i ett förhållande och varken är  min räddare eller framtida partner. 

Jag måste släppa allt och alla nu, säger man till mig.

Hur jag släpper är min sak. Om i en handling eller bara i tanken.

Huvudsaken är att jag börjar tänka på mig själv. Bara mig.

Vad vill jag? Vad gör mig lycklig? Vem vill jag vara?

Jag vet inte.

Har tappat bort mig själv.

Alltid har jag tänkt på andra och glömt mina egna behov.

Hela tiden har jag försökt att kämpa och tvinga fram andra att älska mig.

Kärlek kan man inte tvinga fram.

Orkar inte tänka. Känner mig så trött, förvirrad och tom.

Vem är jag?

Klädsel

När jag kliver upp är jag trött och har lätt huvudvärk. Har det ofta de senaste dagarna. Spänningarna och värken i rygg och nacke drar upp över huvudet.
Min hy är blek efter den långa vintern. Ringarna under ögonen blir allt tydligare. De börjar svullna lite också. Kanske för att jag inte mår riktigt bra.
Jag pudrar ansiktet lite lätt för att dölja det som står skrivet i mitt ansikte.
Min man passerar badrummet och undrar varför jag måste sminka mig.
Jag svarar att jag gör det varje morgon för att inte se blek ut.

Jag undrar om han vill följa med mig till mataffären. Kanske frågar jag bara för att försöka hitta en gemensam aktivitet. Vi gör inget gemensamt.
Han svarar nej.
När jag väl ska köra, ber han mig släppa av honom vid en verkstad på vägen där han ska träffa en vän.
Jag kliver in i bilen.
Han granskar mig uppifrån och ner. Ger mig en misstrogen och anklagande blick och säger:
"Jaha, du ska handla du"
och syftar på min klädsel.
Jag har ett par svarta byxor, som jag fick till skänks för närmare 15 år sen. Allt utom modernt.
En svart jacka och en sjal. Håret har jag i en hästsvans i nacken.
Hur ska jag annars gå klädd, tänker jag.
"Fortsätt så, fortsätt i det spåret!" säger han surt och anklagande
"Jag ska handla!", säger jag "Du kan följa med om du vill"
"För att se på?" säger han och ger mer gas med bilen än nödvändigt, för att visa sin ilska.
Jag vet att han inte menar att han ska se på när jag handlar. Han menar att han ska se på hur jag träffar en annan man.

Han blandar sig ofta i vad jag tar på mig. Vad det än är är det i hans ögon utmanande.
Jag går sällan med utsläppt hår när han ser det, jag målar aldrig naglarna och jag bär endast högklackat när vi är inbjudna till en stor fest.
Har jag kortbyxor eller en kjol när det är varmt ute, har jag naturligtvis tagit på mig det för att vara utmanande eller träffa någon.

Jag längtar ibland efter att vara en riktig kvinna - i kjol, högklackat, sminkad och med nyfriserat hår.
Men jag orkar inte med hans kommentarer och blir den lilla grå musen i hans närvaro.

Drömhuset

Sedan en längre tid har jag ofta tänkt på att flytta till en egen lägenhet. Jag har även varit och tittat på lägenheter, men inte vågat säga ja till dem.
Ofta funderar jag på hur det hade varit idag om jag hade haft modet att göra det.

Länge har jag klamrat mig fast vid vårt hus. Drömhuset.
I halva mitt liv hade jag drömt om ett eget hus. Bläddrat i tidningar, samlat bilder, skissat på planlösningar, funderat på hur trädgården skulle utformas.
En dröm.

När vi sen flyttade in i det egna huset tog drömmen slut. Jag insåg nog att ett lyckligt liv inte har med fyra väggar att göra. Mitt äktenskap blev inte bättre av det egna huset.
De fyra väggarna fylldes av frustration, gräl, tvivel och aggressioner.
Inte med glädje, kärlek och lättnad.

Medan vi har grälat, har vi samtidigt varit tvungna att kämpa för att kunna behålla huset.

I helgen kom min man hem och sade att han kanske hade en köpare till huset. Att en man skulle komma dagen därpå. Om mannen skulle ge ett bra bud - skulle min man sälja.
Jag förvånades nästan över hur lugn jag var. Min enda kommentar var att budet säkerligen inte kommer att vara så högt som min man hoppas.
Sen sade han inget mer. Inte jag heller. Istället började jag plocka undan och städa.
Inom mig kände jag nästan en lättnad. Om huset säljs är det en anledning för mig att söka en lägenhet.
En EGEN lägenhet.
Jag accepterade tanken på att flytta ut ur drömhuset.

Det kom aldrig någon och kollade på huset. Han hade bara skojat.

Ha.......ha.......ha.....