Egentligen

Egentligen är allt bra.
Egentligen.
Vad betyder egentligen egentligen?

Jag tänker efter. Jag känner efter.
Egentligen...
Det betyder att det skulle kunna vara bra...egentligen...
Om det inte hade varit för att.
Ja vad?

De yttre omständigheterna är positiva.
Allt verkar bra.
Men.
Min insida säger mig att det egentligen skulle kunna vara bättre.
Jag känner mig osäker inombords, fast jag visar en stabil fasad.
Vad är det jag vill - egentligen?

Vill jag att det egentligen är bra eller vill jag egentligen att det är bra?

Vad vill jag egentligen?
Och varför säger jag egentligen egentligen?

I mitt huvud

Mitt huvud, där mina tankar samlas, är som ett runt mörkt rum.
Jag är inte ensam i det rummet. Massor av människor samlas i detta rum. En del av dem är ledsna och förtvivlade, sitter och gråter. Andra kommer för att försöka få mig att måla om väggarna i en ljusare färg. Vi skrattar tillsammans och har kul. Vissa kommer in och ser mig, men säger inget och gör inget. Vägrar se vad som händer, drar sig. Det är inte mitt problem, sköt dig själv, säger man och försvinner snabbt igen.
Alla pratar samtidigt, det känns ofta förvirrande. Jag vet inte vem jag ska lyssna på. Blablabla. Jag håller för öronen och blundar.
Flyr för en minut.
På väggarna hänger det kloka ord som vänner har lämnat efter sig.
Det finns även ondska och förtvivlan, en kraft som yr omkring i rummet och sprider svart färg på väggarna.
Jag har små fönster i rummet. Genom dem kommer det en liten strimla ljus.
Hoppets ljus kallar jag det. Framtidens ljus. Glädjen och lyckans ljus.
Ibland kikar någon in genom fönstret för att se hur det är med mig. Försäkra sig om att allt är bra. Jag nickar och säger att allt är bra.
Jag ljuger. Orkar inte med en person till som oroar sig över mig.
Det finns en dörr till rummet. En dörr som är stängd. Den är svart den med. Handtaget är av guld och lyser i mörkret. Den bara väntar på att jag ska komma och öppna dörren. Glänsande och lockande guld.
Men mina ben är tunga. Jag har järnskor som gör det svårt att gå.
Jag sträcker ut min arm så mycket jag kan för att nå dörrhandtaget. Men det går inte. Det är fel metod. Jag måste lära mig att gå, även med tunga järnskor på fötterna.

Ingen kommentar

Sedan vi grälade häromkvällen har vi knappt pratat med varann.
Jag kan säga saker, ställa frågor, berätta något - men han sitter bara och tiger och ser bitter ut. Låtsas som om han inte hört. Ignorerar.

Om han säger något, kommer det bara en dum och elak kommentar.

Det är nästan skönare när han tiger. Bara håller käften och låter mig vara ifred.
Men det är ingen lösning. Irritationen och frustrationen ligger tjock i luften. Man vågar inte tända en tändsticka av rädsla för att den samlade gasen ska explodera.
Jag vet att den dagen kommer.
Explosionsdagen.
Det är bara frågan när.
Dagen när han smäller av.

Tills dess är han kommentarslös.

Jag bryr mig ärligt talat inte längre om hans kommentarer, vi är ändå inte av samma mening. Jag behöver dem inte.
Men tystnaden kväver mig. Jag kan inte slappna av i mitt eget hem.
Ett hem där vi bara bor, men inte lever.

Ingen kommentar.

Kloka barn

Jag lägger mina barn, när ett av dem plötsligt säger:
"Jag hörde er igen..."

Inga förklaringar behövdes, VAD som hade hörts, NÄR eller HUR.
Jag visste vad som menades. Barnen hade vaknat av min mans höga röst under vårt gräl häromkvällen.
Jag hde bett honom att sluta skrika, för att barnen inte skulle bli väckta, men då skrek han:
"Jag skriker hur mycket jag vill i mitt hus!!"

Jag sade till barnen att jag är ledsen för att de varit tvungna att höra oss gräla. Att jag inte vill att de ska höra det.

Då säger ett av barnen
"Det är nog bättre om ni separerar!"
Lugnt och självklart, bara konstaterat.
"Kanske det" svarar jag
"..då måste ni inte bråka mer" forsätter barnet
"Ja, där har du rätt" säger jag och undrar "men skulle du inte bli arg på mig om vi separerar?"
"Nej" kommer det till svar. Lika lugn och självklart som innan.
Inga tårar, bara lugnt och sansat. Kort och självklart. Nej.
"Och du?" säger jag och vänder mig till andra barnet "skulle du bli arg om vi separerade?"
"Nej" svarar andra barnet lika självklart och skakar på huvudet.

De formligen ber mig att äntligen göra slut på det långa lidandet.
Ingen av oss mår bra och de känner till lösningen på problemet.
De har inte ens lämnat lågstadiet och talar om för mig, en vuxen kvinna, vad som är bättre. De talar om att jag inte behöver offra mig, att jag inte har skulden, att det är ok att ge upp hoppet, sluta kämpa, avsluta, lämna.
Det är ok.

"Ibland är ni barn klokare än vi vuxna" säger jag och stryker med handen över barnets rygg
"Ja, ibland är barn det" svarar barnet och nickar instämmande

Att kämpa

"Jag såg dig och din man promenera i helgen, trodde inte mina ögon, vad är det som farit i honom?"
sade en god vän till mig.
"Det såg egentligen fint ut, med pappa, mamma och barn tillsammans...." menade han och tillade
"...men i nästa ögonblick undrade jag för mig själv hur länge det förblir så, tills ni bråkar igen..."

Det var igår eftermiddag jag fick höra det.
Det var igår kväll som vi började bråka igen.

Nyss fick jag ett mail från en annan vän, som bad mig se på mitt liv utifrån.
"Om du hade detta grälande med en vän eller en arbetskamrat. Skulle du inte bryta kontakten då?"
undrade hon.

Jo...
Antagligen skulle jag det.
Jag har redan nu börjat undvika kontakt med personer som jag inte mår bra av.
Men jag fortsätter att diskutera med min man. Om och om och om och om och om igen.
Jag lever med en enorm energislukare. Han gör mig trött. Han gör mig orolig. Han gör mig okoncentrerad.
Men jag försöker att hålla skenet uppe.
Varför?

"Oroa dig inte för mig" säger jag till min vän "jag försöker att inte gå under"

"Jag tycker bara att det är hemskt att man måste kämpa hemma - det ställe där man egentligen borde finna trygghet och lugn..." svarar min vän.

Jag har många kloka vänner. Jag önskar att jag kunde följa deras goda råd.

Den goda viljan

Jag lyckades få med min man på en promenad under helgen.
Egentligen frågade jag honom mer för att få ett nej till svar och sen gå själv eller med en kompis.
Men han lät sig övertalas - om än lite motvilligt och lustlöst.

Efter en stund tog han min hand.
Där gick vi bredvid varann, hand i hand, som ett par som håller ihop i vått och torrt.
Utåt sett iallafall.
De som såg oss tänkte nog att, tänk vad de är kära och gulliga mot varann efter så många år.
Det var ok att hålla hans hand. Men det hade varit lika ok att hålla ett av barnen i handen. Eller en bror.
Vi bara höll varandras händer, men jag vet inte hur mycket kärlek han kände när han gjorde det.
Jag kände ingenting. Bara en hand.
Efter en stund blev det varmt. Händerna nästan brände mot varann. Han släppte taget.
Det var lika ok att släppa taget som att hålla hans hand.
Han hade visat sin goda vilja.

På kvällen ville han ut och äta med mig, hade han sagt.
Vi går nästan aldrig ut tillsammans. Det här skulle vara ett försök till ett nytt försök.
När vi kom hem från promenaden mådde jag inte bra. Tröttheten tog över min kropp.
"Ska vi fråga om någon vill följa med oss?" undrade han
"Ja, det kan vi göra" svarade jag
Han ringde till grannarna för att höra om de ville följa med. De var bortresta över helgen.
Sen ringde han för att höra om hans mamma ville följa med. Även hon tackade nej.
Jag kände att han tyckte att det skulle bli jobbigt att sitta ensam med mig vid ett bord.
Han visste, liksom jag, att vi skulle sitta mittemot varann och inte hitta samtalsämnen.
Vi skulle pina oss igenom en middag på tu man hand.
Det skulle bara kännas påtvingat och jobbigt.
Han visste det.
Jag visste det.
Men ingen av oss sade det högt.
Min kropp sade ifrån...jag orkade inte...
"låt oss stanna hemma med barnen och se på tv"...sade jag
"Ok...men jag hade velat äta ute med dig ikväll" menade han.
Men han protesterade inte.
Han hade visat sin goda vilja.

Tre år

Jag har den senaste tiden försökt att lämna en lång och depressiv period bakom mig.
I tre år har jag känt en förändring och längtan inom mig. Längtan till ett annat liv.
I tre år har jag kämpat med mig själv.
I tre år har jag kämpat med honom.
I tre år har jag gått i en cirkel, runt, runt...
I tre år har jag besvärat mig över min situation, men inte ändrat det.
I tre år har jag vetat att det finns ett annat liv, att mitt liv inte är normalt

Länge nog har jag suttit i en grop och hoppats att någon ska komma och dra mig ur den.
Hoppats att någon annan kan  ändra mitt liv, rädda mig.
Ingen kan rädda mig, förutom jag själv.

Med hjälp av vänner, tidningsartiklar och böcker har jag nu samlat vishet och kraft.
Genom affimationer och positivt tänkande försöker jag föreställa mig hur jag vill leva.
Jag inser nu, att det inte hjälper mig att deppa ihop.
Ett leende, trots alla nedgångar, hjälper mig mer än tårar.

Positivt tänkande drar positiv kraft till sig. Allt går lättare.
Vad som är svårt, är att leva med en negativ människa.
Någon som bara ser allt det dåliga i allt och alla. Som ger mig skulden till allt.

Samtidigt försöker han att få mig att säga och göra saker för att visa min kärlek till honom.
Men visar själv inget.
Bara klagar över att jag inte gör det.

"Aldrig kommer ett par snälla ord från dig..."
"Du säger inte att du saknar mig..."
"Jag har inte fått någon kram idag...."
"Har du inget mer att säga mig..."

Allt han förväntar sig av mig, skulle han ha kunnat göra själv, istället för att kritisera mig.

Jag orkar inte ge längre. Jag är tom och trött inombords. Han tar min energi. All den energi som jag hela tiden försöker att bygga upp. Min positiva energi. Jag kämpar för att inte hamna i gropen igen.
Och jag vet att jag är på rätt väg!

En god vän

Häromdagen var jag hemma hos en väninna. Hon visade mig gamla bröllopskort.
Tre gånger har hon gift sig. Tre gånger har det gått fel.

Det första bröllopskortet visade en ung flicka. Hon var bara arton.
Hennes mun log, men blicken såg osäker ut. Hon såg inte lycklig ut.
Jag fick tårar i ögonen.

Det var nog så jag blev väckt ur mitt olyckliga liv.
En god vän till oss, en man, såg samma blick i mina ögon och frågade hur jag mådde. Egentligen.
Jag svarade att jag mådde bra, för jag insåg inte vad han egentligen menade med sin fråga.

Senare upptäckte jag det.
Jag upptäckte även att jag hade känslor för denne man.
Kanske var det för att han såg mig som människa. Lyssnade och brydde sig.
Men han utnyttjade aldrig situationen. Han respekterade mig och gav mig känslan av att jag är bra som jag är. Bara fanns där utan att kräva något.
Det var nya känslor, som jag inte kände.
Det var underbara känslor.
Men vi tillät dem inte att utvecklas.
Istället lät vi det förbli en god vänskap.
En kärleksfull vänskap.
Eller vänskaplig kärlek.
Jag vet inte vad jag ska kalla det.

Ibland hörs vi inte på flera veckor. Sen ringer vi och hör efter hur det är.
Vi pratar om livet, drömmar, förhållanden, barn, jobb och om hur hopplös jag är som
inte tar tag i mitt liv. Som istället går och mår dåligt, blir illa behandlat, utskälld, slagen...

Sist pratade vi i närmare två timmar.
Jag sade att det är svårt för mig när andra bryr sig mer om mitt liv än jag själv gör.
Han svarade:
"Det är även svårt för de människor omkring dig, som tycker om dig, att se på utan att kunna göra något."
Jag tyckte att han hade en klump i halsen när han sade det.

Det finns människor omkring mig, många människor, som behandlar mig med mer respekt och värme än den person som jag lever med.
Varför stannar jag?