Förlåt

Jag har många vänner som vet hur jag mår och hur min situation är.
De blir bara fler och fler.
Ofta vill man hjälpa mig, men vet inte hur.
Ibland ger man mig förslag på vad jag kan göra.
Jag lyssnar.
Jag instämmer.
Men jag gör inget.

Jag är tacksam för allas engagemang, men samtidigt mår jag dåligt av det.
För att jag ser hur andra ibland engagerar sig mer i mig än jag själv gör.
Det känns som om de slösar bort sin dyrbara egentid på ett hopplöst fall som mig.

Väl medveten om att det bara är jag som kan ta det avgörande steget.
Ingen annan.
Ibland har jag önskat att någon skulle ta min hand och leda mig bort från allt.
Men när man ger mig en hand vågar jag inte ta den.

Förlåt.
Förlåt att jag gör dig besviken.
Förlåt att jag inte tar emot dina goda råd.
Förlåt för att jag inte gör vad som är bäst.
Förlåt för att jag är så konstig.
Förlåt.
Jag vet inte själv vad det är som hindrar mig från att göra det som är bäst för mig.
Jag önskar jag hade svar på mina frågor. Men det har jag inte.

Tack för att du finns, min vän
Men förlåt för att jag inte finns där för mig själv.
Tack för att du lyssnar på mig.
Men förlåt för att jag inte själv hör vad jag säger.
Tack för att du sträcker ut din hand.
Men förlåt för att jag inte vågar ta den.
Tack för att du tror på mig.
Men förlåt för att jag tvivlar på mig själv.
Tack för att du försöker att förstå.
Men förlåt för att jag inte förstår mig själv.

Tack och förlåt!

Jag bär skulden till allt

Jag är bra att ha,
när man behöver någon som bär skulden till allt.

Även fast det är saker som en normal människa skulle göra själv,
är det bra att ha mig, för att kunna skylla på mig - när saker och ting inte är som han tycker att de ska vara.
För saker som han skulle kunna gjort själv.
Eller för saker som han är skulden till.
Fast i hans ögon är det jag som är skyldig till att det är som det är.
Vad det nu än är.
Om en nyckel är borta, är det jag som slarvat bort den. Även fast det är hans nyckel.
Om hans tändare är borta är jag dum om jag - som ickerökare - inte kan erbjuda honom en av "mina".
Har jag inte tankat bilen innan jag skjutsar honom till hans mål, får jag minsann se till hur jag kommer hem med en tom tank. Eftersom jag inte tänkte efter själv och tankade först.

Exemplen på vad jag är den skyldige till, är så många och larviga att jag inte orkar komma ihåg dem.
Jag ger mig tusan på att regnar det ute, är det jag som dansat en regndans.

Huvudsaken han kan gnälla på mig och klaga över hur dåligt jag sköter allt.
Sen spelar det ingen roll om det egentligen hade varit hans eget ansvar att ta hand om orsaken till problemet.

Hans gnälliga och elaka kommentarer är allt jag förväntar mig nuförtiden.
Inte ett vänligt ord.
Bara gnäll, gnäll, gnäll.

Jag är så trött på att försöka försvara mig själv.
Vad hade han gjort utan mig?
Vem hade han gett skulden till sina egna fel om jag inte fanns där?
För jag är bra att ha,
när man behöver någon som bär skulden till allt.

Att inte längta

När mannen är och jobbar är jag avslappnad.
Samma minut som han kör in på gården, blir jag orolig inombords.
Vilket humör är han på? Vad kommer han att säga? Finns det något hemma att klaga på?
Det är ingen glädje, mer en orsak till att bli stressad.
Plötsligt känner jag att jag måste anpassa mig efter honom.

Måste han jobba över ett par timmar, blir jag inte ledsen för det.
Kommer han hem tidigare, blir jag nästan irriterad. Som om man själ min egentid.
Ju längre vi är ifrån varann, desto lugnare blir jag.
Plötsligt kan jag slappna av och tänka på annat.
Tänka på mig.
Göra vad jag vill.

Men det gör mig ledsen att kunna säga att jag inte saknar honom när vi är ifrån varann.
Bara utan hans närvaro känner jag mig fri och kan vara mig själv.
Jag märker att jag mår bättre utan hans sällskap.
Vi är för olika. Jag längtar inte efter hans sällskap.
Jag saknar honom inte.
Hans närhet kväver mig.

Jag vill glädja mig när min partner kommer hem.
Trivas i hans sällskap.
Känna mig uppskattad.
Se honom bli glad av att komma hem till mig.
Jag vill kunna längta.

Diskussion

Under kvällen börjar han diskutera med mig. Gräla.
Påstår att jag planerar allt och säger att jag snart nått mitt mål.
Frågar mig hur länge jag tror att han tänker gå med på mitt sätt och mitt beteende.

Jag smäller av lite och undrar vem som går med på vad?
Att jag försöker prata med honom, utan att få vettiga svar. Att han sen i nästa moment går till grannfrun och sätter sig hos henne och är hur trevlig som helst. Samt berättar för henne, det jag ett par minuter tidigare försökt få svar på. Plötsligt kan han. Sen kommer han in till mig igen och är sur och grinig.
Om JAG inte känner mig lurad av honom?!!
"Hon pratar iallafall med mig" svarar han bara

"Jag kan också prata! Om man bara är normal och vänlig mot mig!"

Han bultar med handen på sitt bröst, mot hjärtat och säger:
"Här känner jag ingenting för dig längre. Bara hat"
Sen fortsätter han diskussionen med att plötsligt säga
"Du har tagit fem år av mitt liv!! Som jag bara har slösat med dig. "

Jag frågar mig själv hur han kommit fram till fem år?
Vi har haft ju "bara" haft det stressigt i tre år snart.
Varför fem?
Jag fattar ingenting. Har han kanske känt i fem år att han inte vill mer?

Vi blir avbrutna av ett telefonsamtal. Han hinner lugna ner sin ton lite. Sen fortsätter han med att dra upp gamla fel som jag gjorde för elva år sen. Som jag har ångrat och om och om igen bett om ursäkt för.
Han ser bara mina fel. Han kan inte lita på mig.
Jag påminner honom om att jag ofta har svalt hans skit, blundat och bara fortsatt framåt.
Att jag försökt lita på honom trots allt.
Istället för att dra upp gamla saker om och om igen, år ut och år in.
Det räknas inte.
Bara jag har mina fel.

Men han vill inte prata ut, inte höra vad jag tänker och känner.

Till slut ber han mig att säga det. Han är tyst och lyssnar.
Jag talar om att jag har förändats och att jag vill fortsätta förändra mig. Jag vill söka nytt jobb, utöva mina intressen, motionera. Och jag vill göra det jag känner för. Utan att han ska sitta hemma och vara sur och komma med dumma kommentarer. Utan att ha känslan av att allt jag gör är fel.
Barnen blir större och självständigare. Jag har mer tid för mig. Man blir äldre, mognar och utvecklas.
Jag vill vara den jag är. Jag är som jag är, det kan jag inte ändra.

"Som du är nu  vill jag inte ha dig, vi är för olika, det är helt enkelt bättre att vi separerar" är hans kommentar.

Jag säger ingenting.
Jag vet inte vad jag ska säga.
Jo, jag vet. Men jag vågar inte. Kan inte.
Det är som om någon håller ett grepp om min strupe.
Något hindrar mig.
Även fast jag är medveten om att det är bästa lösningen.

Jag känner ibland att han bara vill bli av med mig.
Att han inte alls vill försonas eller försöka igen. Att hans enda mål är att äckla mig ur äktenskapet.
Kanske väntar någon på att få ta över min plats?
Så känns det.
Men han vill att jag är den som gör slut, som lämnar, som tar steget.
För att ha någon att ge skulden till allt.

Han tycker nog att jag är den skyldige, oavsett vad som händer.

Knut i magen

Igår kväll var han sur igen. Hela ansiktet skrynklades ihop.
Han var sur för att jag inte kramat tillbaka under söndagen.
Men jag kan inte låtsas som om inget har hänt och bara bli öm och kärleksfull plötsligt.
Jag kan ej heller göra mig av med mina problem om jag inte pratar ut.
Om jag inte rensar luften kan jag inte börja andas igen.

"Du är alltid sur, hur ska jag kunna prata med dig?" undrar jag
"När var jag sur sist?!!" fnyser han nästan fram, med rynkade ögonbryn och frustrerad hatblick
"Nu...?!"

Jag vet inte vad han kallar att vara sur. När man krossar tallrikar och gallskriker?
Ingenting i hans blick säger mig att han vill försonas.
Det är bara bitterhet, hat och frust.
Varför förstår han inte att man inte kan närma sig någon som beter sig som en igelkott.
Inte kan jag spärra ut taggarna och sen förvånas över att ingen vill krama mig?

Varken hans kroppsspråk, blickar eller ord ger mig känslan av att han vill ta emot kärlek.
Han bara ger mig känslan av att vara värdelös, att inte ha några som helst rättigheter till
egna drömmar, önskemål eller framtidsvisioner.
Han är familjens hövding och alla ska göra som han tycker. Allt annat är fel.
Tycker han.

Jag har så mycket inom mig som vill ut. Men så länge jag lever med honom måste jag dölja och tiga. Han intresserar sig nog inte ens för var jag tänker och tycker.

Under vårt gräl knuten i magen igen. Den blir stor och gör ont.
Det är en klump av ångest och förtvivlan. Vi känner varann väl, knuten i magen och jag.

Jag vill inte gräla.
Jag vill prata och diskutera, hitta kompromisser och lösningar.
Lyssna till varann.
Men inte gräla.

Skrattets kraft

I över två års tid gick jag på samtalsterapi hos en präst, en gång varannan vecka.
Han förundrades ofta över hur jag kunde stå ut i min situation och förstod inte varför jag inte hade brutit ihop för längesen.
Ofta var hag nära, men jag reste mig alltid upp igen.
Om och om tappade jag livslusten och sade "jag kan inte mer", men jag fortsatte.
För jag visste inte hur man gör när man ger upp.
Lägger man sig ner och dör?
Nej, det finns andra lösningar för att komma ur en svacka. Men inte att dö.

Jag hittade kraften i nära vänner. Långa samtal och diskussioner. Mails fulla med omtanke.
Jag hittade lugnet i meditation. Att bara andas och släppa ut spänningarna.
Jag hittade hoppet i affimationer. De gav mig självförtroende och kraft.
Jag hittade kärleken i mina barn. De gav mig en grund att leva.

Ofta såg jag fruktansvärd ut. Inte nog med att jag förlorade vikt, jag fick även mörka ringar under
ögonen och oron och de inre spänningarna stod skrivna i ansiktet på mig.
Tills en vän till mig sade:
"Börja sminka dig! Släpp ut ditt hår! Le och var glad mot andra! Klä dig snyggt!
Det är ingen annan som bryr sig om att du mår dåligt. De ser dig och tänker bara
hur ser hon ut, varför gör hon inget åt sitt utseende?"
Dessa ord fick mig att tänka efter.
Jag slutade att försöka se dålig ut, för det ledde bara till att jag mådde ännu sämre och att människorna omkring mig drog sig tillbaka.
Istället försökt jag alltid att vara vänlig och trevlig mot andra människor.
Jag log och skämtade, fast jag hellre skulle ha velat gräva en grop att hoppa ner i.

Jag fick andra människor att skratta, medan jag själv inte ens hade livsglädjen kvar längre.

Ingen anade hur jag egentligen mådde.
Men om jag log mot dem, log de tillbaka och det gav mig kraft att fortsätta att le....

Jag insåg att, ingen kommer att hjälpa mig ur min situation och min depression.
Den enda som kan göra det är jag själv.
Med lite hjälp av skrattets kraft.

Bra dagar

Livet är inte bara jobbigt och svårt.
Det finns även bra dagar. Det är de dagarna som gör att man inte ger upp.
Som får en att stanna och fortsätta kämpa. I tron att det finns något att kämpa för.

Helgen har varit en av de lugnaste och mest "normala" som vi haft på länge.
Jag är rätt säker på att min man fått sig en utskällning med tillhörande tankeställare,
under ett besök hos en äldre släkting. En av de få han lyssnar till.
Efter besöket där var han plötsligt lugnare, vänligare och pratade normalt med mig.
Log mot mig. Var trevlig och på bra humör.
Jag blev lugnare inombords och kunde njuta lite av helgen.
Kanske, eller med säkerhet, var orsaken även att vi hade besök under helgen.

Inga dumma kommentarer, inga sura miner.

Sådana dagar är sköna, men samtidigt gör de mig lite förvirrad och orolig.
Det är lätt att falla tillbaka. Tro att allt är bra plötsligt.
Jag måste även inse att det som jag kallar "bra" är i andras förhållanden kanske
en normal och trist vardag. Bra för mig är lugnt och utan gräl.

Han höll om mig för första gången sedan flera veckor.
Fast jag måste erkänna att jag inte har haft behov av att bli omkramad.
Inte av honom.

Under dessa "bra" dagar är jag trots allt distanserad och försiktig.
För jag vet att de inte varar i evighet. Ibland lär man sig dock lite av sina misstag.
Jag vågar inte längre satsa med hela mitt hjärta, för jag vet att den dagen kommer,
när allt inte är bra längre.

Det är förvirrande.
Jag kände att det vore synd att flytta ut. Det skulle ju egentligen kunna vara bra.
Egentligen.
Om jag bara anpassar mig lite....

För ett par år sen var det alltid jag som gav efter. Oavsett vad orsaken till ett gräl var.
Jag gjorde allt för att stämningen inte skulle rubbas.
Försökte vara en bra hustru och mamma.
Men jag glömde bort mig själv och mina behov.

Idag börjar jag hitta mig själv igen.
Jag vågar säga ifrån. Vågar protestera.

Men ännu vågar jag inte ändra mitt liv helt.
Jag är förvirrad.