Tvekar

Nu sitter jag här igen och tvekar.
Igår kväll började han diskutera med mig igen.
"Hur länge vill du fortsätta så här?"
Standardfrågan.
Som om jag har svar på allt. Som om jag är skyldig till allt. Som om jag ska ändra allt.
Samtidigt har jag  en känsla av att han inte vill att det ska bli bra igen.
Han förväntar sig att jag ska säga "Jag flyttar!"
Inom mig är det precis vad jag tänker, men inte vågar uttala.
Jag vågar inte ta beslutet.
Jag vågar inte säga det.
Jag vågar inte flytta.

Samtidigt undrar jag: Vad kan bli värre om jag flyttar?
Vad är det som hindrar mig?

Jag var så säker igår kväll.
Det blir inte bättre mellan oss.
Han kommer aldrig att börja prata normalt med mig.
Inte heller är han intresserad av vad jag drömmer om.
Mina intressen är oviktiga i hans ögon.
Att jag utvecklar mig ser han som ett hot.

Han kan inte ens prata normalt med mig.
Ibland kan jag vara glad om han svara ja eller nej till en enkel fråga.

Inte var det så här jag ville leva?
I ett förhållande där man saknar respekt inför mig som person.

Igår kväll var jag så säker.
Jag flyttar!

Idag sitter jag och tvekar igen.

Ensam

Jag känner mig ensam. Otroligt ensam.
Fast jag har mannen och barnen hemma känns det ofta tomt.
Vi pratar ju ändå inte med varann och gör inget tillsammans.

Vi har inte ens kramat om varann sedan...
Jag vet inte hur många veckor det är nu.
Kanske månader.
Inte ens rört vid varann.
Vi lever bredvid varann och inte med varann.

Mest tjafsas det om vem av oss som inte pratar.
Jag säger att jag visst kan prata med honom, men att han bara är vänlig mot andra,
medan han är sur mot mig.
Inte vill jag prata med någon som är sur på mig. Inte vill jag bara höra kritik och se på ett
ansikte som är förvridet av bitterhet.
Min man har två ansikten.
Han är som Dr Jekyll och Mr Hyde.
När han mår bra och umgås med någon han trivs med, har han ett leende och strålande ögon.
När han pratar med mig blir hela hans ansikte skrynkligt och ihoptryckt. Han blir riktigt ful.
Ögonen har en blick som skulle kunna döda. Endast ilska och bitterhet. Hat.

Hellre är jag helt ensam än att vara ensam med honom.

Jag längtar efter en varm och trygg famn. Jag saknar kärlek och omtanke.

Jag känner mig så ensam.

Att vara sig själv

Länge trodde jag att jag kunde vara mig själv tillsammans med min man.
I tron att det betydde att jag vågade visa mig naken inför honom,  att vi kunde vistas i badrummet tillsammans
eller kunna fisa och skratta över det bara.
Jag behövde inte klä upp mig, tänka på perfekt bordsskick eller skämmas för eventuella svordomar.
Men det var i stort sett bara att inte skämmas över mina dåliga sidor.

Det trodde jag var att vara sig själv.

Tills nyligen. När jag kände att jag inte längre kunde anpassa mig efter andras behov,
eller bara göra det som förväntades av mig.
Det var då jag upptäckte att jag inte alls var mig själv.

Att vara sig själv är att kunna göra vad man känner för när man vill.
Utan dumma kommentarer. Utan protester eller gräl.

Jag kunde inte ens ta en promenad med en väninna, utan dumma kommentarer från mannen.
Om jag var i mataffären för länge undrade han varför det tagit tid.
Träffade jag en väninna för ofta, fick jag höra att jag blivit lesbisk.
Fungerade min mobil inte, hade jag naturligtvis stängt av den.
Lämnade jag hemmet för ofta, menade han att jag inte skötte mina sysslor.
Om jag inte ville ligga med honom, hade jag en älskare.
Var barnen iväg för länge hos kompisar, hade jag ingen kontroll på dem.

Vad jag än gör, vad jag än säger, allt jag tänker och tycker - är fel.
Tycker han.
Om jag är mig själv vill säga.
Anpassar jag mig efter hans behov och förväntingar - och inte är mig själv - är det ok.
För honom.
Inte för mig.
Jag kvävs i hans närhet, när jag inte kan släppa ut mig själv.

Han säger att jag är den som förstör vårt äktenskap, eftersom jag har förändrat mig.

Ja, jag har förändrats.
Förändras man inte när man blir äldre?
När man har barn?
Utvecklas man inte?
Mognar man inte?
Tänker man inte djupare?
Hittar man inte nya vägar och intressen?

Jag vill ha en partner som accepterar mig som jag är, som förstår hur jag känner och tänker, som står bakom mig i det jag gör och uppmuntrar mig till att utvecklas som individ.
Har man inte det, är det nog bättre att vara ensam.
Annars kvävs man sakta, sakta.

Jag vill bara vara mig själv.

Tala är silver, tiga är guld

Igår när han kom hem från jobbet, satte han sig först en stund hos grannfrun och pratade med henne.
Han log vänligt, ögonen lyste och hans röst var lugn och mjuk.
Jag hörde honom berätta om något som hänt på jobbet.
Som om han kom hem till henne efter en hård arbetsdag. Inte till mig.
Det är nog inte riktigt svartsjuka jag kände. Mer en stor besvikelse.
Nästan varje kväll sitter han en stund hos grannarna, röker tar sig en öl och pratar en stund.
Ibland med hennes man, som är en gammal kompis till honom.
Men numera allt oftare bara med henne - medan mannen jobbar kvällsskift.
Varför pratar han inte med samma mjuka röst när han är med mig?

Varför pratar han inte med mig?

Samtidigt, när jag visar min irritation över att han sitter och pratar med henne, svarar han surt:
"Hon pratar iallafall med mig"

Men...det ju HAN som inte pratar med MIG!!
Eller?
Är det mitt fel? Gör jag fel?
Ibland gör han mig osäker.
Men det är typiskt för honom att överföra skulden till mig.
Till slut tror man att man verkligen är den skyldige till allt.
Ofta när jag säger något, hakar han direkt på och menar:
"Vill du börja bråka nu igen?"
Fast jag egentligen bara ville säga något, inte alls ville bråka.

Ibland när jag ställer frågor, ignorerar han mig och säger varken ja eller nej.
Bara ignorerar.

Till slut orkar jag inte säga något mer och tiger.
Ända tills han säger:
"Har du inget mer att säga?"
"Jo, men jag tycker att.."
"Nu behöver du inte heller prata med mig"
"Men när jag.."
"Jag är inte intresserad!"
"Varför kan..."
"Håll bara käften, som alltid, vi behöver inte prata mer!"

Idag har vi varit tillsammans i exakt 19 år.
Har man inget att säga varann efter en så lång tid?
Och vad ska man prata om de kommande åren?

Vi har inget att säga varann.
Vi tiger.

Det är lugnt...

Ursäkter

Jag hittar alltid ursäkter till hans beteende mot mig.
Eller till att att inte separera.

Antingen är det hans dåliga barndom som är skulden. Att han aldrig lärt sig hur ett normalt
äktenskap fungerar. Han föräldrar var inga bra förebilder.
Eller så är han stressad och trött av allt jobb, är sjuk och har ont...osv.

Och hur dåligt jag än mår, hittar jag en ursäkt för att stanna.
Det är snart jul, ena barnet har födelsedag, någon är sjuk eller så är det lugnt just nu.

Ofta har jag legat vaken mitt i natten och grälat med honom. Blivit attackerad av hans
ord och hot av vad han av ren frust skulle vilja göra med mig.
Från att slå mig på käften till att knuffa ner mig från balkongen.
Jag har legat genomsvettig, beredd att springa.

Han vill veta hur det ska fortsätta mellan oss. Hur jag planerat min framtid.
En gång sade han "Om du går slår jag först ut tänderna ur käften på dig"
Sen förväntar han sig att jag ska ta ett beslut.
Vilken normal människa säger "Jag väljer att gå" efter ett sådant hot?

Det lustiga är...det är inte lustigt, men det är så...att efter en sådan natt där man
blivit hotad och tänker att NU flyttar jag!, så kommer nästa morgon.
Solen skiner, fåglarna kvittrar och den absolut dummaste ursäkten kommer:
"Idag är det bättre, jag avvaktar till imorgon och ser hur det är då"

Förutom för ett år sen, när han hotade mig såpass mycket att jag gjorde det enda rätta och
polisanmälde honom. Jag hade ett vittne som hörde hans hot på telefonen. Det var egentligen
hon som tog initiativet till att kontakta polisen. Ensam hade jag inte vågat eller orkat.
I ett flertal dagar fick han inte närma sig huset.
Sen gjorde jag ett fel.
Jag gjorde ingenting.
Varken flyttade ut själv eller tog ut skilsmässa.
Han kom hem igen och vi fortsatte att leva tillsammans.

Jag var i tron att han äntligen skulle följa med till en familjeterapi. Men han vägrade.
Utan hjälp utifrån klarar vi inte att lösa våra problem. Vi har fastnat i mönstret.

Ett helt år har gått sedan polisanmälan.
Vi diskuterar fortfarande samma gamla frågor.

Varför flyttar du inte bara?

Vilken ursäkt har jag idag?

Det är lugnt

Det är lugnt just nu.
Det är vad jag brukar säga till mina vänner.
Till de som vet.

Det är lugnt.

Att det är lugnt, betyder att min man är lugn och låter mig vara ifred.
Inget gräl, inga vredesutbrott, inga dumma kommentarer.
Men det betyder även att vi kanske inte pratar mer än nödvändigt med varann.
Vi utbyter de allra nödvändigaste informationerna. Men inte mer.

Jag ser hur grannarna sitter på balkongen och äter tillsammans. Och pratar.
Ibland undrar jag vad andra par pratar om.
Vi har inget att prata om. Säger jag vad jag tänker och tycker, är risken stor att
han antingen är ointresserad och inte lyssnar eller att han blir sur för att han inte
klarar av att ta åt sig av det jag har att säga.
Alltså tiger vi.

Det är lugnt.

Till den dag där han laddat upp sig så mycket att han nästan exploderar av frust.
"Hur länge ska det här fortsätta?" undrar han
"Varför flyttar du inte bara?"
"Vad är det som håller dig kvar här?"
Sen blir han hotfull och aggressiv.
En hel del av vår inredning har fått lida för det.
Repor, hål och krossade glas.
Listan på saker han har haft sönder, skulle kunnas lång.
Allt från garderober och bord till radioapparater och tallrikar.

Om jag bara skulle ändra situationen, skulle det blir bättre.
Tror han.

Det betyder att om jag är hans duktiga fru, som har hushållet perfekt i ordning, uppfostrar
barnen efter hans förväntningar, sköter alla bank- och myndighetskommunikationer felfritt,
målar hans carport, ser till att det alltid finns rena strumpor, lagar god mat, inte umgås med andra,
inte bloggar och mailar, bara klär upp mig för honom, inte skaffar egna intressen, beundrar hans jobb
och hans kropp samt särar på benen ett par gånger i veckan - då vore livet perfekt.
Hans liv.

Men då skulle jag inte vara mig själv.
Då skulle jag bara anpassa mig.
Det har jag gjort länge nog.
Anpassat mig efter andras behov.
Aldrig lyssnat till mina egna behov.

Min själ orkar inte längre uppfylla alla förväntningar. Jag är trött och lustlös.
Jag ger och ger. Tar hand om och fixar.
Men jag känner inte att jag får det tillbaka som jag behöver för att må bra.
Jag vill inte bara kunna säga
"Det är lugnt"
Jag vill kunna berätta att jag mår bra, att jag är glad och lycklig.
För det är jag inte.
Men det är lugnt.
Just nu.

Känslor

Ofta försöker jag känna efter vad jag har för känslor för min man.
Jag iakktar honom när han sover.
Känner efter.
Älskar jag honom?
Eller är det bara en gammal vana att vara ihop?
Vill jag leva resten av mitt liv med denne man?

Efter allt som har hänt, har jag nästan förlorat förmågan att känna något.
Tomheten inom mig har tagit över.
När jag tänker efter, så var det nog inte den äkta kärleken som band oss.
Jag var oerfaren vad gällde förhållanden och önskade inget annat än en partner vid min sida
som jag kunde bilda familj med. Han visade intresse och jag tog väl chansen, i tron om att han
nog är den ende som intresserar sig för mig - någonsin.
Min man var ung, vältränad och snygg när vi gifte oss.
Ja, på bröllopskortet ser jag en snygg ung man med ett trevligt leende.

Idag har han blivit gammal, sliten, överviktig, tunnhårig och bitter.

Det är hemskt när man efter så många år upptäcker att man inte ska söka en partner efter
utseendet. När utseendet sen försämras märker man att insidan inte har något att bjuda
på. Att man är olika och inte förstår varandras tankar egentligen.

När man sen upptäcker att den man man levt med i halva sitt liv har narcisstiska drag och att förhållandet man lever i är destruktivt och allt annat än normalt. Då blir man förtvivlad.
Varför upptäckte jag det inte tidigare?

Jag har sakta, med stigande kraft, blivit psykiskt misshandlad under alla år. Utan att märka det riktigt.
När jag märkte det - alldeles för sent - och började protestera, började den fysiska misshandel också.
Blåmärken läker och försvinner, men själen går sönder ännu mer. Känslorna dör ut.
Det som fick den sista lågan att slockna inom mig, var när han under ett gräl plötsligt spottade mig i ansiktet och kallade mig slampa.
All respekt från hans sida var borta.
Det gjorde ondare än en örfil.

Jag är så tom inombords, att jag ibland undrar om jag någonsin kan våga älska igen.
Verkligen älska av hela mitt hjärta....