Terapi

Jag fick ett samtal häromdagen.
Det var den präst som jag länge gick i samtalsterapi hos. Egentligen skulle det vara perterapi, men min man lämnade det andra besöket mitt i samtalet och vägrade att sätta sin fot där igen.
Jag fortsatte ensam, men kände mit till slut som ett hopplöst fall.
Väl medveten om att mitt äktenskap var osunt och att jag borde börja leva mitt eget liv. Men hopplöst
velig och osäker, rädd och handlingsförlamad.
Jag berättade för prästen att min man varit omöjlig under flera veckor och att han bara kommit med dumma kommentarer. Men att det varit rätt lugnt sedan före jul.
Fast hur lugnt det än är, känner jag mig tom inombords.
Jag känner inget. Lever bredvid, men inte med honom.

Jag har inte hört av mig för att jag känner mig hopplös, sade jag till prästen.
Det finns inte hopplösa fall, bara jobbiga omständigheter - som situationen med barn osv, svarade han.

Jag tackade ja till hans erbjudande att komma tillbaka.
Att prata av sig lite skadar nog inte.
Mitt huvud är fullt av tankar, men samtigt tomt.
Jag är förvirrad och vet inte vad jag vill.
Det enda jag vet är att en förändring är nödvändig.
Men exakt vilken, vet jag inte.