Att alltid göra fel

Jag var hos prästen för en vecka sen. Vi kom fram till att det är ungefär ett år sen jag var där sist.
Det var omöjligt att sammanfatta vad som har hänt och inte har hänt.
Istället berättade jag om hur helgen hade varit. Om hur min man avslutade den veckolånga, lugna perioden med irritationer, diskussioner, anklagelser och trots.
Han skjuter över sina brister på andra. Vänder situationer och anser att andra är skuld till att något blivit fel.
Jag och prästen pratade även om narcissm. Jag har informerat mig lite i ämnet i internet och är medveten om hur sjuk min man är.
Samtidigt är jag medveten om att det är hans barndom som format honom till den han är. Det gör att jag tycker synd om honom. Har medlidande och fortsätter tro att jag kan ändra honom.
Det kan jag inte.
Jag är medveten om det, men ändå är jag såpass hjärntvättad att jag blir handlingsförlamad vid
tanken på separation. Jag är trots allt övertygad om att jag kan göra allt bättre.
Det kan jag inte.
Jag lever med en psykopat. En Dr. Jekyll och Mr Hyde. Han har en god sida som plötsligt kan växla till en ond sida utan empati och insikt.

Jag fick ungefär samma känsla som jag hade vid första samtalet hos prästen, för snart 3 år sen.
Känslan av att inte vara galen, att inte vara den som gör fel.
För det är det man hör hela tiden - att man är den som förstör och gör fel.
Det spelar dock ingen roll vad jag gör. Välj A eller B. A känns rätt men blir fel. B känns fel och blir fel.
Alternativ C, D eller E hade inte resulterat i annat det heller. F hade varit uruselt och G absolut katastrof.

"Det är han som är sjuk - inte du"
En liten tröst, men ingen lösning.

Jag har bestämt mig för att fortsätta min samtalsterapi nu. En gång varannan vecka.