Sedan en längre tid har jag ofta tänkt på att flytta till en egen lägenhet. Jag har även varit och tittat på lägenheter, men inte vågat säga ja till dem.
Ofta funderar jag på hur det hade varit idag om jag hade haft modet att göra det.
Länge har jag klamrat mig fast vid vårt hus. Drömhuset.
I halva mitt liv hade jag drömt om ett eget hus. Bläddrat i tidningar, samlat bilder, skissat på planlösningar, funderat på hur trädgården skulle utformas.
En dröm.
När vi sen flyttade in i det egna huset tog drömmen slut. Jag insåg nog att ett lyckligt liv inte har med fyra väggar att göra. Mitt äktenskap blev inte bättre av det egna huset.
De fyra väggarna fylldes av frustration, gräl, tvivel och aggressioner.
Inte med glädje, kärlek och lättnad.
Medan vi har grälat, har vi samtidigt varit tvungna att kämpa för att kunna behålla huset.
I helgen kom min man hem och sade att han kanske hade en köpare till huset. Att en man skulle komma dagen därpå. Om mannen skulle ge ett bra bud - skulle min man sälja.
Jag förvånades nästan över hur lugn jag var. Min enda kommentar var att budet säkerligen inte kommer att vara så högt som min man hoppas.
Sen sade han inget mer. Inte jag heller. Istället började jag plocka undan och städa.
Inom mig kände jag nästan en lättnad. Om huset säljs är det en anledning för mig att söka en lägenhet.
En EGEN lägenhet.
Jag accepterade tanken på att flytta ut ur drömhuset.
Det kom aldrig någon och kollade på huset. Han hade bara skojat.
Ha.......ha.......ha.....
SATANS SKITSTÖVEL!!
AntwortenLöschenMEN, behåll känslan! Att huset skulle säljas var inte en så stor katastrof, du såg till och med framåt och såg en EGEN lägenhet framför dig, tänk så!!
Jag har gjort samma resa som du, planerat mitt drömhus i 20 år, byggt det och efter 10 blivit utkastad och utbytt till en yngre förmåga. Jag tror jag sörjde huset mer än äktenskapet. Gick på samma nit en gång till (gud vad pengar...) och sitter nu i en lägenhet där jag trivs och LEVER! Åtminstone ibland. Ta dig en titt på fler lägenheter, fler HEM!
KRAM