Att tänka fel

Jag känner mig svag och förvirrad, trött och hopplös.

Ett ständigt tvivlande mellan stanna eller gå, stanna eller gå, stanna eller gå, har gjort mig så snurrig i huvudet att jag inte kan tänka klart. Lever som i en dimma.

Jag har länge kämpat med mina känslor. Försökt att hitta tillbaka känslorna till min man.

Jag känner bara medlidande och dåligt samvete, men har inga känslor kvar. Bara tomhet.

Samtidigt har jag försökt att bli av med de känslor jag känt för min gode vän. Han som alltid lyssnat.

Han som var på min sida och alltid förstod.Även fast jag vet att han tycker om mig, inser jag nu att jag alltid var den som sökte kontakt - inte han.  

Prästen sade sist att, det jag inte fann hos min man, sökte jag hos min vän.

Mina tankar har alltid flugit mellan min man och min vän och det har gjort mig förvirrad.

Ännu mer frustrerande är det att inse verkligheten.

Min man är sjuk och inte kapabel att känna empati eller föra ett normalt känslomässigt samtal.

Min gode vän är bara en vän som dessutom lever i ett förhållande och varken är  min räddare eller framtida partner. 

Jag måste släppa allt och alla nu, säger man till mig.

Hur jag släpper är min sak. Om i en handling eller bara i tanken.

Huvudsaken är att jag börjar tänka på mig själv. Bara mig.

Vad vill jag? Vad gör mig lycklig? Vem vill jag vara?

Jag vet inte.

Har tappat bort mig själv.

Alltid har jag tänkt på andra och glömt mina egna behov.

Hela tiden har jag försökt att kämpa och tvinga fram andra att älska mig.

Kärlek kan man inte tvinga fram.

Orkar inte tänka. Känner mig så trött, förvirrad och tom.

Vem är jag?