Hört

...jag vet allt som finns att veta
Om en människas ånger
Om allt man borde men inte gjort
Jag har lovat bot och bättring
Oräkneliga gånger
Men även för mig själv så blir det bara ord
Och nu ligger jag här och stirrar i taket
Jag ser samma gamla svartvita film
En handlingsförlamad människa
Står så plågsamt naken
På en perrong där tågen far förbi
Så många timmar kvar än ...

Hört ur:
Så härlig är Jorden
Eva Dahlgren

Att prata

Han kommer hem sent från jobbet. Trött och lite distanserad till mig.
Jag värmer upp maten, som han äter framför tv:n.
Under tiden frågar jag honom om morgondagens firmamiddag.
Vad äter ni, vem kommer och vem fixar maten? Vill du äta hemma sen?
Han svarar och äter vidare.
Sen berättar jag om dagens tandläkarbesök med ett av barnen.
Tandställning innan jul.
Undrar om han hade haft samma problem med överkäken som barnet.
Inget svar.
Jag lämnar honom ensam en stund, lägger barnen och sätter mig sen i andra soffan.

Hans fråga:
"Jaha, ska vi sitta här och titta på tv i varsin soffa nu och inte prata med varann idag heller?"

Min tanke:
Men herregud, jag pratade ju med dig nyss!
Varför ska jag alltid säga något. Prata själv! Berätta! Lyssna! SVARA när jag ställer en enkel fråga.
Men istället håller han käften för att sen anklaga MIG för att inte säga något.

Hans påstående:
"Bara med andra kan du prata"

Min tanke:
Ja, för andra människor är vänliga. Ler mot mig. Lyssnar. Konverserar. Bryr sig. Intresserar sig och SVARAR när man ställer en enkel fråga.

Jag vet inte vad jag ska prata med honom om.
Säger jag inget är det fel.
Säger jag något är det också fel och framför allt ointressant i hans öron.

För ett par år sen tyckte jag att det var bra att kunna sitta i en bil i flera timmar utan att känna sig tvungen att prata med varann.
Idag vet jag att vi inte sade något för att vi inte hade något att prata om. Och det känns inte bra längre.

Bättre?

Vi har inte bråkat på länge nu.
Det var länge sen vi hade två lugna helger i rad.
Jag känner mig förvirrad och avslappnad samtidigt.
För jag är mycket väl medveten om att det vilken dag som helst kan vända.
Fast jag vill inte gräla. Vill inte att han tiger och är arg.
Jag vill att det ska vara lugnt, som nu.

Kanske han har förstått nu, kanske han accepterat, att även jag vill ägna mig åt saker han inte kan förstå.
Kanske han inser att han inte behöver förstå, bara acceptera att jag mår bättre när han inte blandar sig i vad jag gör, att han mår bättre av det han med. Att jag är mer avslappnad utan hans kommentarer och svartsjuka.

Även jag har börjat inse vad JAG har gjort för fel. Eller saker jag inte gjort eller sagt, som egentligen borde ha sagts.
Alla gör vi fel, även jag. Jag är inte alltid heller lätt att leva med.

Ett av barnen kom och kramade om mig och sade:
"Jag är så glad att ni älskar varann igen"
Jag log tillbaka. Men jag tänkte...älskar?

Jag har inga fjärilar i magen - men har man det efter en massa år?
Om han inte tränger in mig i ett hörn, känner jag att det är det rätta att stanna nu. Just NU. Jag lever idag och planerar inte vad som är nästa år.
Men just nu stannar jag.

Jag tänker mer i jag-form. Tänker mer på mig. Gör det jag mår bra av. Planerar saker som JAG vill göra.
Mår jag bra, mår han bra, mår vi bra.
Eller bättre iallafall.

Men stäng inte in mig i den gyllene buren igen, då flyger jag och kommer aldrig tillbaka!

Egentligen

Egentligen är allt bra.
Egentligen.
Vad betyder egentligen egentligen?

Jag tänker efter. Jag känner efter.
Egentligen...
Det betyder att det skulle kunna vara bra...egentligen...
Om det inte hade varit för att.
Ja vad?

De yttre omständigheterna är positiva.
Allt verkar bra.
Men.
Min insida säger mig att det egentligen skulle kunna vara bättre.
Jag känner mig osäker inombords, fast jag visar en stabil fasad.
Vad är det jag vill - egentligen?

Vill jag att det egentligen är bra eller vill jag egentligen att det är bra?

Vad vill jag egentligen?
Och varför säger jag egentligen egentligen?

I mitt huvud

Mitt huvud, där mina tankar samlas, är som ett runt mörkt rum.
Jag är inte ensam i det rummet. Massor av människor samlas i detta rum. En del av dem är ledsna och förtvivlade, sitter och gråter. Andra kommer för att försöka få mig att måla om väggarna i en ljusare färg. Vi skrattar tillsammans och har kul. Vissa kommer in och ser mig, men säger inget och gör inget. Vägrar se vad som händer, drar sig. Det är inte mitt problem, sköt dig själv, säger man och försvinner snabbt igen.
Alla pratar samtidigt, det känns ofta förvirrande. Jag vet inte vem jag ska lyssna på. Blablabla. Jag håller för öronen och blundar.
Flyr för en minut.
På väggarna hänger det kloka ord som vänner har lämnat efter sig.
Det finns även ondska och förtvivlan, en kraft som yr omkring i rummet och sprider svart färg på väggarna.
Jag har små fönster i rummet. Genom dem kommer det en liten strimla ljus.
Hoppets ljus kallar jag det. Framtidens ljus. Glädjen och lyckans ljus.
Ibland kikar någon in genom fönstret för att se hur det är med mig. Försäkra sig om att allt är bra. Jag nickar och säger att allt är bra.
Jag ljuger. Orkar inte med en person till som oroar sig över mig.
Det finns en dörr till rummet. En dörr som är stängd. Den är svart den med. Handtaget är av guld och lyser i mörkret. Den bara väntar på att jag ska komma och öppna dörren. Glänsande och lockande guld.
Men mina ben är tunga. Jag har järnskor som gör det svårt att gå.
Jag sträcker ut min arm så mycket jag kan för att nå dörrhandtaget. Men det går inte. Det är fel metod. Jag måste lära mig att gå, även med tunga järnskor på fötterna.

Ingen kommentar

Sedan vi grälade häromkvällen har vi knappt pratat med varann.
Jag kan säga saker, ställa frågor, berätta något - men han sitter bara och tiger och ser bitter ut. Låtsas som om han inte hört. Ignorerar.

Om han säger något, kommer det bara en dum och elak kommentar.

Det är nästan skönare när han tiger. Bara håller käften och låter mig vara ifred.
Men det är ingen lösning. Irritationen och frustrationen ligger tjock i luften. Man vågar inte tända en tändsticka av rädsla för att den samlade gasen ska explodera.
Jag vet att den dagen kommer.
Explosionsdagen.
Det är bara frågan när.
Dagen när han smäller av.

Tills dess är han kommentarslös.

Jag bryr mig ärligt talat inte längre om hans kommentarer, vi är ändå inte av samma mening. Jag behöver dem inte.
Men tystnaden kväver mig. Jag kan inte slappna av i mitt eget hem.
Ett hem där vi bara bor, men inte lever.

Ingen kommentar.

Kloka barn

Jag lägger mina barn, när ett av dem plötsligt säger:
"Jag hörde er igen..."

Inga förklaringar behövdes, VAD som hade hörts, NÄR eller HUR.
Jag visste vad som menades. Barnen hade vaknat av min mans höga röst under vårt gräl häromkvällen.
Jag hde bett honom att sluta skrika, för att barnen inte skulle bli väckta, men då skrek han:
"Jag skriker hur mycket jag vill i mitt hus!!"

Jag sade till barnen att jag är ledsen för att de varit tvungna att höra oss gräla. Att jag inte vill att de ska höra det.

Då säger ett av barnen
"Det är nog bättre om ni separerar!"
Lugnt och självklart, bara konstaterat.
"Kanske det" svarar jag
"..då måste ni inte bråka mer" forsätter barnet
"Ja, där har du rätt" säger jag och undrar "men skulle du inte bli arg på mig om vi separerar?"
"Nej" kommer det till svar. Lika lugn och självklart som innan.
Inga tårar, bara lugnt och sansat. Kort och självklart. Nej.
"Och du?" säger jag och vänder mig till andra barnet "skulle du bli arg om vi separerade?"
"Nej" svarar andra barnet lika självklart och skakar på huvudet.

De formligen ber mig att äntligen göra slut på det långa lidandet.
Ingen av oss mår bra och de känner till lösningen på problemet.
De har inte ens lämnat lågstadiet och talar om för mig, en vuxen kvinna, vad som är bättre. De talar om att jag inte behöver offra mig, att jag inte har skulden, att det är ok att ge upp hoppet, sluta kämpa, avsluta, lämna.
Det är ok.

"Ibland är ni barn klokare än vi vuxna" säger jag och stryker med handen över barnets rygg
"Ja, ibland är barn det" svarar barnet och nickar instämmande