Att alltid göra fel

Jag var hos prästen för en vecka sen. Vi kom fram till att det är ungefär ett år sen jag var där sist.
Det var omöjligt att sammanfatta vad som har hänt och inte har hänt.
Istället berättade jag om hur helgen hade varit. Om hur min man avslutade den veckolånga, lugna perioden med irritationer, diskussioner, anklagelser och trots.
Han skjuter över sina brister på andra. Vänder situationer och anser att andra är skuld till att något blivit fel.
Jag och prästen pratade även om narcissm. Jag har informerat mig lite i ämnet i internet och är medveten om hur sjuk min man är.
Samtidigt är jag medveten om att det är hans barndom som format honom till den han är. Det gör att jag tycker synd om honom. Har medlidande och fortsätter tro att jag kan ändra honom.
Det kan jag inte.
Jag är medveten om det, men ändå är jag såpass hjärntvättad att jag blir handlingsförlamad vid
tanken på separation. Jag är trots allt övertygad om att jag kan göra allt bättre.
Det kan jag inte.
Jag lever med en psykopat. En Dr. Jekyll och Mr Hyde. Han har en god sida som plötsligt kan växla till en ond sida utan empati och insikt.

Jag fick ungefär samma känsla som jag hade vid första samtalet hos prästen, för snart 3 år sen.
Känslan av att inte vara galen, att inte vara den som gör fel.
För det är det man hör hela tiden - att man är den som förstör och gör fel.
Det spelar dock ingen roll vad jag gör. Välj A eller B. A känns rätt men blir fel. B känns fel och blir fel.
Alternativ C, D eller E hade inte resulterat i annat det heller. F hade varit uruselt och G absolut katastrof.

"Det är han som är sjuk - inte du"
En liten tröst, men ingen lösning.

Jag har bestämt mig för att fortsätta min samtalsterapi nu. En gång varannan vecka.

Terapi

Jag fick ett samtal häromdagen.
Det var den präst som jag länge gick i samtalsterapi hos. Egentligen skulle det vara perterapi, men min man lämnade det andra besöket mitt i samtalet och vägrade att sätta sin fot där igen.
Jag fortsatte ensam, men kände mit till slut som ett hopplöst fall.
Väl medveten om att mitt äktenskap var osunt och att jag borde börja leva mitt eget liv. Men hopplöst
velig och osäker, rädd och handlingsförlamad.
Jag berättade för prästen att min man varit omöjlig under flera veckor och att han bara kommit med dumma kommentarer. Men att det varit rätt lugnt sedan före jul.
Fast hur lugnt det än är, känner jag mig tom inombords.
Jag känner inget. Lever bredvid, men inte med honom.

Jag har inte hört av mig för att jag känner mig hopplös, sade jag till prästen.
Det finns inte hopplösa fall, bara jobbiga omständigheter - som situationen med barn osv, svarade han.

Jag tackade ja till hans erbjudande att komma tillbaka.
Att prata av sig lite skadar nog inte.
Mitt huvud är fullt av tankar, men samtigt tomt.
Jag är förvirrad och vet inte vad jag vill.
Det enda jag vet är att en förändring är nödvändig.
Men exakt vilken, vet jag inte.

Foton

Jag sitter och ser på gamla foton. Mitt ansikte är vackrare. Inte bara för att jag var yngre då. Men för att mitt ansikte var mer levande, mer avslappnat. Lägger även märke till att de kilon jag hade då faktiskt klädde mig.

Jag ser även på ett foto som är taget i år där jag är på besök hos en släkting - utan min man.
Jag skrattar, skojar och ser lycklig ut. Det nästan strålar om mig.
Det gör mig ledsen när jag inser att jag bara är avslappnad och glad utan min man.
När jag ser mig i spegeln idag, ser jag en trött kvinna. Sliten och blek, med ringar under ögonen.
Min rygg och nacke värker av spänningar. Jag ser inte alls så glad ut som på fotona.
Istället för att vara avslappnad känner jag en inre oro i hela bröstet. Tanken på att vi snart har helg gör mig inte glad. Jag vet att han kommer att ge mig skulden till att helgen är dålig. Mitt beteende mot honom gör hon bitter och förstör hela hans helg. Vilket förstör min helg. Samt barnens helg.
Fast han inser inte att det är hans eget beteende som förstör allt.
Andra har hört hans kommentarer till mig och tycker att hans sätt är omöjligt.
Jag lever med dessa kommentarer nästan varje dag.
Är så trött på dem. Är trött på honom.
Men klarar inte av att öppna munnen och säga det.

Trött

"Jag är inte den jag vill vara
och jag vill inte vara den jag är"

Han förstår inte vem jag egentligen är.
Han vill inte veta vem jag egentligen är.
Jag är inte den jag är. Jag är en annan.
En annan vill han inte ha.

Jag vill inte leva som den jag är, för det är inte jag.

Tröttheten och hopplösheten tar över min kropp.
Kraften lämnar mig.
Jag orkar inte bli den jag vill vara.

Jag vill lägga mig ner, blunda, somna....

Sova och glömma.
Försvinna.

Jag är så trött.
Trött på mig.
Trött på allt.
Trött.

Hört

...jag vet allt som finns att veta
Om en människas ånger
Om allt man borde men inte gjort
Jag har lovat bot och bättring
Oräkneliga gånger
Men även för mig själv så blir det bara ord
Och nu ligger jag här och stirrar i taket
Jag ser samma gamla svartvita film
En handlingsförlamad människa
Står så plågsamt naken
På en perrong där tågen far förbi
Så många timmar kvar än ...

Hört ur:
Så härlig är Jorden
Eva Dahlgren

Att prata

Han kommer hem sent från jobbet. Trött och lite distanserad till mig.
Jag värmer upp maten, som han äter framför tv:n.
Under tiden frågar jag honom om morgondagens firmamiddag.
Vad äter ni, vem kommer och vem fixar maten? Vill du äta hemma sen?
Han svarar och äter vidare.
Sen berättar jag om dagens tandläkarbesök med ett av barnen.
Tandställning innan jul.
Undrar om han hade haft samma problem med överkäken som barnet.
Inget svar.
Jag lämnar honom ensam en stund, lägger barnen och sätter mig sen i andra soffan.

Hans fråga:
"Jaha, ska vi sitta här och titta på tv i varsin soffa nu och inte prata med varann idag heller?"

Min tanke:
Men herregud, jag pratade ju med dig nyss!
Varför ska jag alltid säga något. Prata själv! Berätta! Lyssna! SVARA när jag ställer en enkel fråga.
Men istället håller han käften för att sen anklaga MIG för att inte säga något.

Hans påstående:
"Bara med andra kan du prata"

Min tanke:
Ja, för andra människor är vänliga. Ler mot mig. Lyssnar. Konverserar. Bryr sig. Intresserar sig och SVARAR när man ställer en enkel fråga.

Jag vet inte vad jag ska prata med honom om.
Säger jag inget är det fel.
Säger jag något är det också fel och framför allt ointressant i hans öron.

För ett par år sen tyckte jag att det var bra att kunna sitta i en bil i flera timmar utan att känna sig tvungen att prata med varann.
Idag vet jag att vi inte sade något för att vi inte hade något att prata om. Och det känns inte bra längre.

Bättre?

Vi har inte bråkat på länge nu.
Det var länge sen vi hade två lugna helger i rad.
Jag känner mig förvirrad och avslappnad samtidigt.
För jag är mycket väl medveten om att det vilken dag som helst kan vända.
Fast jag vill inte gräla. Vill inte att han tiger och är arg.
Jag vill att det ska vara lugnt, som nu.

Kanske han har förstått nu, kanske han accepterat, att även jag vill ägna mig åt saker han inte kan förstå.
Kanske han inser att han inte behöver förstå, bara acceptera att jag mår bättre när han inte blandar sig i vad jag gör, att han mår bättre av det han med. Att jag är mer avslappnad utan hans kommentarer och svartsjuka.

Även jag har börjat inse vad JAG har gjort för fel. Eller saker jag inte gjort eller sagt, som egentligen borde ha sagts.
Alla gör vi fel, även jag. Jag är inte alltid heller lätt att leva med.

Ett av barnen kom och kramade om mig och sade:
"Jag är så glad att ni älskar varann igen"
Jag log tillbaka. Men jag tänkte...älskar?

Jag har inga fjärilar i magen - men har man det efter en massa år?
Om han inte tränger in mig i ett hörn, känner jag att det är det rätta att stanna nu. Just NU. Jag lever idag och planerar inte vad som är nästa år.
Men just nu stannar jag.

Jag tänker mer i jag-form. Tänker mer på mig. Gör det jag mår bra av. Planerar saker som JAG vill göra.
Mår jag bra, mår han bra, mår vi bra.
Eller bättre iallafall.

Men stäng inte in mig i den gyllene buren igen, då flyger jag och kommer aldrig tillbaka!