Förra hösten köpte jag en laptop. Den gömde jag i nästan ett halvår, eftersom min man redan sparkat sönder en dator tidigare av ilska. Under våren kändes det dock lugnare hemma och mitt förtroende för honom växte.
Jag lät honom tro att jag nyss köpt den, sen tog jag fram laptopen och lät den alltid ligga framme.
Ofta hade jag kontakt med vänner över Facebook. Även gamla klasskompisar som jag inte sett sedan evigheter.
En söndagmorgon blev jag väckt av min man, som irriterat ber mig komma och förklara en sak. Vi går ut till köket där min laptop står på bordet. Han pekar på den och undrar vem det är.
Sidan visar en konversation mellan mig och en gammal (manlig) klasskompis. Vi hade skojat och tramsat lite, men även diskuterat arbete och barn.
Min man undrade vad f-n det är för en typ och varför han har skrivit sin adress till mig.
Innan jag hinner förklara varför, lyfter han laptopen i luften och slänger det med en kraftig smäll i golvet.
Sen smäller han till mig...höger, vänster, höger...
Men konstigt nog bryr jag mig inte om örfilarna...mer orolig är jag för alla bilder jag hade på laptopen.
Bilder sedan barnen var små. Saker man inte kan ersätta.
Jag blir även arg på mig själv, för att jag inte fortsatte att gömma laptopen - nu hände det som jag visste kunde hända. Varför lyssnade jag inte till min känsla?
Jag vet att det aldrig kommer att bli bra, att han aldrig kommer att ändra sig och att förtroendet från båda sidor är skadat.
Jag har bett om förlåtelse för att jag har skrivit saker som kan uppfattas fel.
Han har ännu inte bett om förlåtelse för det han gjort.
Jag är så trött nu. Vill leva fritt, utan att bli kontrollerad, kritiserad och nedtryckt.
Min laptop är trasig. Mitt äktenskap är trasigt. Jag är trasig.
