Foton

Jag sitter och ser på gamla foton. Mitt ansikte är vackrare. Inte bara för att jag var yngre då. Men för att mitt ansikte var mer levande, mer avslappnat. Lägger även märke till att de kilon jag hade då faktiskt klädde mig.

Jag ser även på ett foto som är taget i år där jag är på besök hos en släkting - utan min man.
Jag skrattar, skojar och ser lycklig ut. Det nästan strålar om mig.
Det gör mig ledsen när jag inser att jag bara är avslappnad och glad utan min man.
När jag ser mig i spegeln idag, ser jag en trött kvinna. Sliten och blek, med ringar under ögonen.
Min rygg och nacke värker av spänningar. Jag ser inte alls så glad ut som på fotona.
Istället för att vara avslappnad känner jag en inre oro i hela bröstet. Tanken på att vi snart har helg gör mig inte glad. Jag vet att han kommer att ge mig skulden till att helgen är dålig. Mitt beteende mot honom gör hon bitter och förstör hela hans helg. Vilket förstör min helg. Samt barnens helg.
Fast han inser inte att det är hans eget beteende som förstör allt.
Andra har hört hans kommentarer till mig och tycker att hans sätt är omöjligt.
Jag lever med dessa kommentarer nästan varje dag.
Är så trött på dem. Är trött på honom.
Men klarar inte av att öppna munnen och säga det.

Trött

"Jag är inte den jag vill vara
och jag vill inte vara den jag är"

Han förstår inte vem jag egentligen är.
Han vill inte veta vem jag egentligen är.
Jag är inte den jag är. Jag är en annan.
En annan vill han inte ha.

Jag vill inte leva som den jag är, för det är inte jag.

Tröttheten och hopplösheten tar över min kropp.
Kraften lämnar mig.
Jag orkar inte bli den jag vill vara.

Jag vill lägga mig ner, blunda, somna....

Sova och glömma.
Försvinna.

Jag är så trött.
Trött på mig.
Trött på allt.
Trött.